Skabb ställer stora krav på personalen

Skabb är inte vanligt på äldreboenden. Men det är viktigt att vara uppmärksam. När det väl förekommer blir det snabbt ett svårhanterligt problem som kan kräva omfattande vårdresurser. Nu ska ny diagnostik underlätta upptäckt av smittan.

Bild: Björn Lundquist Skabbutbrott på äldreboenden orsakar stora påfrestningar, både för personal och för boende. Som tidigare redovisats (Smittskydd nr 4/2009) kan man i dagsläget se en ökning av skabbutbrott vid just äldreboenden. Och eftersom skabbutbrott ofta pågår under en längre tid – det är dessvärre inte ovanligt med utbrott som varar ända upp till ett halvår – riskerar naturligtvis även personalen att drabbas. Förutom lidande medför sjukdomen dessutom ökade vårdkostnader när till exempel extrapersonal och isoleringsrum måste användas.

Friska vuxna får ofta bara ett fåtal skabbdjur, främst på hudområden med tjockt hornlager, som händer och fötter. Djuren kan dock förekomma över hela kroppen även om det är ovanligt att hitta dem på huvudet. För att smitta andra krävs en nära kontakt under längre tid. Sängvärme gynnar spridning och det är därför vanligt att sängkamrater blir smittade.

I olyckliga fall kan infektionen bli mer allvarlig. Skabbinfektionen övergår då från enstaka djur till så kallad krustös skabb, eller ”norsk skabb”, en utveckling som vanligtvis drabbar personer med nedsatt immunförsvar. Vid denna infektionstyp kan man se hundratals djur över stora delar av patientens kropp. Av naturliga skäl är därför krustös skabb betydligt mer smittsam än vanlig skabb och det behövs inte lika lång och tät kontakt för att patienten ska föra smittan vidare till andra på exempelvis äldreboendet, både boende och personal.

Svårt att upptäcka

Vid ett utbrott av krustös skabb är det därför särskilt viktigt att hygienåtgärder sätts in tidigt och att strikta rutiner införs när det gäller omhändertagandet av exempelvis linnen och tyger, men även att personal påminns om hur skabbpatienter bör hanteras, till exempel att handskar ska användas och att hudkontakter bör begränsas, något som naturligtvis är negativt på ett äldreboende.

Det är också önskvärt att man tidigt kopplar in en hudläkare för att om möjligt undvika ett utbrott. Skabbdjur identifieras på indexpatienten varefter patienten och personal som arbetat nära patienten behandlas samtidigt. Personalen informeras tidigt och uppmanas vara observanta på symtom.

Samtidigt som det är viktigt att upptäcka skabb tidigt ska det dock påpekas att detta kan vara svårt eftersom det i ett tidigt skede enbart handlar om ett fåtal djur på patientens kropp. Det krävs erfarenhet och kunskap om vad man ska leta efter och var man lättast hittar skabbgångar med djuren.

Men även om skabbdjur hittas och behandlingen utförs korrekt så är det inte säkert att den fungerar. Djuren kan ha utvecklat resistens mot de läkemedel som används.

Under 2009 skedde ett skabbutbrott i en mellanstor svensk stad. Det startade redan före sommaren med att en patient på ett äldreboende smittades. Kvinnan hade tidigare bott hemma tillsammans med sin man och båda behandlades flera gånger med Tenutex. När sedan en hudläkare kopplades in hittades ett stort antal gångar och djur på kvinnan, något som ledde till en ny behandlingsomgång. Vid behandlingsuppföljning upptäcktes fortfarande levande djur och man bytte läkemedel till peroral behandling med ivermectin, två behandlingar med en veckas mellanrum. All personal som arbetat nära patienten behandlades samtidigt.

Trots åtgärderna fortsatte epidemin och under hösten hade skabben kunnat sprida sig till andra äldreboenden. Såväl patienter som personal och deras familjer drabbades. Senare, med hjälp av hudläkare, personal från vårdhygien och övrig vårdpersonal, kunde epidemin brytas.

Tidig diagnostik

Av detta lär vi oss bland annat att en tidig diagnostik och tidig samtidig behandling är helt avgörande för att undvika spridning av smittan. Det är även viktigt att koppla in hygiensköterskor, smittskyddsläkare och hudspecialister i ett så tidigt stadium som möjligt. Inte minst bör personalen informeras och utbildas i hygienåtgärder, till exempel användandet av handskar.

Smittskyddsinstitutet (SMI) kommer under 2010 att starta ett samarbetsprojekt mellan olika hudkliniker för att försöka förbättra diagnostiken av skabb. Dagens metod som består i att hitta levande skabbdjur är säker, billig och snabb men det krävs stor erfarenhet och kunskap för att identifiera patienter med skabb.
Den metod som projektet hoppas kunna utarbeta ska ses som ett komplement till den befintliga metoden och som en första indikation när ingen specialist finns att tillgå. Den kommande metoden går ut på att i människans immunförsvar identifiera antikroppar som binder till specifika antigen vilka finns i eller på skabbdjuret. Dessa antikroppar bildas när skabbdjuret infekterar sin värd och de är förhoppningsvis en bra indikation på att patienten har skabb. En sådan metod skulle förhoppningsvis underlätta för institutioner utanför specialistvården.
Det är dessutom viktigt att skabb inte glöms bort som möjlig diagnos, det är tvärtom något man bör misstänka vid intensiv klåda.

Ett komplement till dagens diagnostik
Vid de flesta fall där sjukdomsalstrande mikroorganismer kommer i kontakt med vår kropp så reagerar vårt immunsystem. Projektet som påbörjas under våren 2010 kommer att leta efter antikroppar som är specifika mot det humana skabbdjuret. De första olika proteinerna som kommer att prövas används redan i dag vid identifikation av skabb på djur. Om humana antikroppar känner igen dessa proteiner kommer en utvärdering av proteinerna att starta redan under våren 2010. Här kommer patientblod från skabbpositiva och skabbnegativa personer att prövas i en ELISA metod. Om denna utvärdering inte ger tillfredsställande resultat planeras projektet att fortsätta med identifiering av proteiner från det humana skabbdjuret. De proteiner som reagerar på sera från positiva patienter men inte på sera från negativa patienter kommer att karakteriseras och uttryckas i E. coli för produktion av rekombinanta proteiner. Utvärdering sker sedan på samma sätt som innan.

Ett komplement till dagens diagnostik

Vid de flesta fall där sjukdomsalstrande mikroorganismer kommer i kontakt med vår kropp så reagerar vårt immunsystem. Projektet som påbörjas under våren 2010 kommer att leta efter antikroppar som är specifika mot det humana skabbdjuret. De första olika proteinerna som kommer att prövas används redan i dag vid identifikation av skabb på djur.

Om humana antikroppar känner igen dessa proteiner kommer en utvärdering av proteinerna att starta redan under våren 2010. Här kommer patientblod från skabbpositiva och skabbnegativa personer att prövas i en ELISA metod. Om denna utvärdering inte ger tillfredsställande resultat planeras projektet att fortsätta med identifiering av proteiner från det humana skabbdjuret. De proteiner som reagerar på sera från positiva patienter men inte på sera från negativa patienter kommer att karakteriseras och uttryckas i E. coli för produktion av rekombinanta proteiner. Utvärdering sker sedan på samma sätt som innan.