Många varianter av Clostridium difficile på svenska sjukhus

Tillsammans med landets laboratorier har Smittskyddsinstitutet (SMI) granskat totalt 393 prover av den spridningsbenägna Clostridium difficile-bakterien som kan orsaka svår diarré. Proverna samlades in från 25 olika laboratorier i Sverige under veckorna 11 samt 39 2009. Resultatet visar att det till skillnad från många andra länder inom Europa finns många olika varianter av C. difficile i Sverige. I några fall finns dock en anhopning av typer vilket tyder på lokala utbrott.

Det finns en typ av C. difficile med ökad resistens mot vissa antibiotika som kallas för PCR ribotyp 027. Denna typ producerar mer gift, är mer smittsam samt ger svårare symptom hos de drabbade patienterna. Även om det främst är äldre personer som drabbats har även några yngre personer insjuknat. Varianten har spridit sig i Nordamerika och genom delar av Europa. Nyligen rapporterades även utbrott i våra båda grannländer Finland och Danmark. Just denna variant återfanns dock inte i SMI:s studie. Studien visade att Sverige har många olika varianter av C. difficile (Figur 1). Ingen typ kunde ensamt ses överskrida 10 procent av den totala mängden typer, vilket skiljer sig markant från exempelvis England där endast två typer (027 och 106) utgör vardera cirka 40 procent av alla sjukdomsfall. Dock återfanns regionala skillnader där typ 012, 017 och 046 var fem till 12 gånger vanligare än genomsnittet för hela riket (Figur 2).

I Europa har det också noterats en ökning av antalet fall av en annan typ som kallas PCR ribotyp 078. Den typen är också prevalent hos grisbesättningar vilket kan tyda på att det finns en spridning av C. difficile mellan djur och människa. I början av 2000-talet var prevalensen av denna typ i Sverige cirka 3 procent. Mätningen för vecka 11 och 39 visade att typ 078 hade ökat från cirka 3 till 9 procent, vilken kan tyda på att vi har en förändring i epidemiologin också i Sverige (Figur 1). Också typ 023 stod för en ökning mellan mättillfällena. Noterbart är att båda dessa typer, likt typ 027, kan producera ytterligare ett gift kallat ”binärt toxin”. Dock fanns ingen tydlig anhopning av dessa typer geografiskt och deras ökning beror därför troligen inte på lokala utbrott.

Bland de som drabbas av en C. difficile-infektion blir 70-80 procent friska av antibiotika, medan cirka 25 procent av patienterna får återfall och måste behandlas på nytt. Om patienten dessutom vårdas på sjukhus kan andra patienter smittas och risken ökar om dessa också behandlas med antibiotika. C. difficile anses vara den vanligaste orsaken till sjukhusspridd (nosokomial) tarmsmitta och en av riskfaktorerna är just antibiotikaanvändning. I studien ovan testades isolaten för sin känslighet för fem olika antibiotika (moxifloxacin, erytromycin, klindamycin, metronidazol, och vankomycin). Utmärkande var att de potentiellt spridningsbenägna typerna 012, 017 samt 046 var mer associerad med multiresistens än andra typer. Likt den spridningsbenägna typ 027 var en hög andel av dessa typer resistenta mot moxifloxacin. Ingen typ var dock resistent mot de antibiotika som används för behandling av C. difficile-infektioner (metronidazol och vankomycin).

Symptom och komplikationer av Clostridium difficile-infektion

Sjukdomsbilden kan variera från mycket lindrig diarré till, vilket lyckligtvis är sällsynt, en stormande sjukdomsbild med hög feber och blodiga diarréer. I det sistnämnda fallet kan man se mycket uttalade skador på tarmslemhinnan. Dödligheten här anges vara cirka 20 procent.

En lindrig sjukdomsbild är alltså det vanligaste, och här kan det ofta räcka med att man avslutar antibiotikabehandlingen för att tillståndet ska gå tillbaka. Patienter med svårare sjukdomsbild eller som fortsätter att ha tarmbesvär, trots utsatt medicinering, kan i regel framgångsrikt ges andra antibiotika som slår ut C. difficile-bakterierna.

Figur 1

Figur 2

Tema vårdrelaterade smittor

• Artiklar
• Smittor i samhället
• Fokusområden
• Fakta