Dåliga och bra nyheter på resistensfronten
Spridning av VRE (vankomycinresistenta enterokocker) på svenska sjukhus ger all anledning till oro, ökningen av rapporterade fall är stor med ett flertal utbrott under 2000-talet. MRSA-situationen ser däremot allt bättre ut.
Runtom i världen rapporteras om ökad smittspridning med så kallade vankomycinresistenta enterokocker (VRE). Dessa enterokocker bär på smittsamt genetiskt material (vanA eller vanB-gener) som kodar för resistens mot bland annat antibiotikumet vankomycin. Det finns därför en uppenbar risk att resistensgenerna överförs till andra bakterier.
Mardrömsscenariot är om den på bred front skulle överföras till redan resistenta stafylokocker som MRSA (meticillinresistenta gula stafylokocker). Detta har faktiskt redan inträffat, dock inte i vårt land, och ännu så länge bara i färre än tio fall. Med en sådan utveckling riskerar vi i förlängningen att stå utan möjlighet att antibiotikabehandla infektioner som orsakas av sådana bakterier.
Mot den bakgrunden inkluderas sedan år 2000 också VRE bland de anmälningspliktiga infektionssjukdomarna och från år 2004 är man skyldig att utföra smittspårning kring fallen. Under perioden 2000–2007 rapporterades årligen till Smittskyddsinstitutet (SMI) mellan 20 och 50 nyupptäckta fall av VRE från olika håll i landet. Det förekom två utbrott i vårdmiljöer 2003–2005. Dessa kunde dock bemästras med resoluta åtgärder från berörda sjukhusledningar, smittskydds- och vårdhygieniska enheter. Hösten 2007 rapporterades större utbrott på sjukhus i Stockholm och i början av 2008 uppstod smittspridning på sjukhus i Västmanland och Halland.
Utbrotten, som hittills inte fullständigt kunnat bemästras, kan vara en indikation på en ännu mer omfattande nationell spridning av VRE. Utbrotten medförde att antalet rapporterade fall ökade dramatiskt och under år 2008 rapporterades totalt över 600 fall av VRE till den epidemiologiska avdelningen på SMI. Det rör sig framför allt om E. faecium med resistensgenen vanB som ger måttlig resistens mot vankomycin. I samband med anmälningsplikt av VRE erbjuder SMI epidemiologisk typning av isolat från nya fall.
Färre MRSA i den slutna vården
Infektioner orsakade av S. aureus (gula stafylokocker) kan oftast behandlas med särskilda stafylokockpenicilliner. Vissa av bakterierna har dock utvecklat motståndskraft mot dessa läkemedel och kallas då MRSA. Sådana infektioner måste därför behandlas med andra och ofta dyrare antibiotika med fler biverkningar och som dessutom inte alltid är lika effektiva. Detta medför att allvarliga infektioner med MRSA är mer svårbehandlade än dem som orsakas av antibiotikakänsliga S. aureus, med ökad dödlighet som följd.
I Sverige är MRSA sedan år 2000 anmälningspliktiga enligt smittskyddslagen. Från år 2004 är man dessutom skyldig att utföra smittspårning kring varje nyupptäckt fall. Alltsedan år 2000 noteras en stadig ökning från 315 till 1 307 anmälda fall år 2008. Detta motsvarar helt säkert en verklig ökning av antalet fall, men kan delvis vara en följd av ökad provtagning.
Ska upphöra inom vården
På SMI följs och analyseras det epidemiologiska läget för MRSA genom inrapporterade anmälningar och insända bakterieisolat som karakteriseras (typas) med molekylärbiologiska metoder.
Merparten av ökningen kan hänföras till den öppna vården medan en minskande trend kan skönjas i den slutna vården. En övergripande målsättning är att all smittspridning av MRSA inom vården ska upphöra.
Text: Magnus Thore, Tomas Söderblom, Johan Struwe, Karin Tegmark-Wisell, Barbro Olsson-Liljequist
Uppdaterad 2009-09-29 09:56
Temaår 2009
För andra året i rad fokuserar SMI på ett särskilt tema – i år är temat Vårdrelaterade smittor. Läs mer