Lyssajakt i Fyledalen
Allt pekar på att även Sverige har fladdermöss som är bärare av rabies/lyssavirus. Till skillnad från andra djur kan de dessutom överleva en sådan infektion. Därför fångar och provtar man nu levande fladdermöss – och ju fler desto enklare att beräkna risken för människor.
Bild: Adam Haglund I Fyledalen norr om Tomelilla jagar forskare fladdermöss nattetid. Näten rasslar och i mörkret pågår ett intensivt arbete med provtagning och artbestämning.
För en del kan det vara lite ovant att jobba på fältet och ingen hade riktigt förstått hur svårt det skulle bli att ta blodprov på fladdermössens väldigt små kärl.
– Vi punkterar kärlet med en tunn kanyl och suger upp blodet på filterpapper. Det är inte helt lätt, inte minst för att djuren slutar blöda så fort, vilket i sig är positivt eftersom vi är måna om att inte orsaka bestående skador genom provtagningen, säger Anna-Lena Hammarin vid Smittskyddsinstitutets (SMI) avdelning för virologi.
Djuren ska ur näten så fort som möjligt för att inte bli stressade. Så det måste alltid finnas någon på plats vid näten.
– Direkt efter att de tagits ur nätet stoppas fladdermössen i små påsar där de förvaras en kort stund före provtagningen. Är det kallt ute lägger vi dem på varmvattendynor.
Beräkna risken för människor
Alla inblandade är vaccinerade mot rabies.Det är mycket sällsynt att folk blir bitna av fladdermöss, men om det ändå händer finns en risk att drabbas av rabies om fladdermusen är smittad av lyssavirus. Sedan 1985 har man känt till att danska fladdermöss kan bära på viruset. Redan då infann sig frågan om även svenska fladdermöss kunde vara smittade.
– Vi vill i första hand få läget klart för oss för att kunna beräkna risken för människor. Men också få data för virusforskning och lära mer om sjukdomens patogenes, säger Anna-Lena Hammarin.
Samtliga 18 arter av fladdermöss som förekommer i Sverige är fridlysta. De specialnät som används för att fånga djuren är svåra att få tag i och kan dessutom bara köpas av någon som kan visa upp intyg på att man har tillstånd från Naturvårdsverket att fånga fladdermöss. Det krävs också ett etiskt tillstånd från Djuretiska nämnden och Jordbruksverket.
– Tidigare har vi i Sverige studerat avlidna fladdermöss. På de döda fladdermöss allmänheten uppmanats att skicka in har man sökt efter lyssavirus i hjärnan. Så här långt har inget smittat djur funnits.
Aktiv övervakning
I dag vet man att fladdermöss, till skillnad från andra djur, kan överleva infektion med lyssavirus. Ett bevis på genomgången infektion är specifika lyssavirus-antikroppar i blodet. Därför vill man nu ta blodprov från fladdermössen och leta efter antikroppar.
Så SMI har tillsammans med SVA startat en aktiv övervakning. Vilket betyder att vi fångar fladdermöss och förutom att ta blodprov också samlar saliv- och avföringsprov. Salivprovet kommer i första hand undersökas för lyssavirus men både i saliv- och avföringsprov kommer vi leta efter virus i allmänhet, säger Anna-Lena Hammarin.
Initialt sker fladdermusjakten i Skåne i och med att lyssavirus säkert finns i Danmark, Nordtyskland och de baltiska staterna. Men man fångar även djur i Uppland.
– Tyvärr har det varit ett mycket dåligt fladdermusår i Skåne i år, alldeles för torrt och därmed dåligt med insekter.
Brett samarbete
SMI och SVA står för viruskunskap, provtagning och analys. Till sin hjälp har man tre fladdermusexperter, Ingemar Ahlén, professor emeritus från Uppsala, Johnny de Jong från SLU samt Marie Nedinge från Naturvårdsverket.
Ingemar Ahlén rekognoscerar de bästa fångstplatserna och Johnny de Jong är med vid själva provtagningen. Deras kunskap är nödvändig när näten ska spännas upp, när djuren som fastnat ska trasslas ur och vid hantering när Anna-Lena Hammarin och hennes kollegor tar proverna. Från SMI har även Kerstin Falk, Gert Olsson och Åke Lundkvist deltagit.
– Vi har delat upp analysarbetet så att SVA gör alla antikroppsanalyser medan SMI gör alla virusanalyser i saliv och avföring, säger Anna-Lena Hammarin.
Totalt finns sju genotyper av lyssavirus. Så kallad klassisk rabies, den form som förekommer hos markgående djur över hela världen och hos fladdermössen i Syd- och Nordamerika, är lyssavirus genotyp 1.
I Europa är fladdermössen bärare av lyssavirus genotyp 5 och 6.
– Generellt har man hittat genotyp 5 hos sydfladdermöss och genotyp 6 hos damm- och vattenfladdermöss. Syd- och dammfladdermöss är ovanliga även om de säkert finns i Sverige. Däremot är vattenfladdermus väldigt vanlig och det är framförallt den arten som fastnat i våra nät. Hittills i år har vi provtagit 54 djur, majoriteten av dessa är vattenfladdermöss.
Bar på antikroppar
– Infektion orsakad av lyssavirus genotyp 5 eller 6 ger hos människa en sjukdomsbild som inte kan skiljas från klassisk rabies genotyp 1. Däremot är genotyp 5 och 6 sannolikt inte lika patogena för människan som genotyp 1.
Som bakgrund till det svenska projektet ligger att en fladdermusforskare avled i Skottland 2002.
– Efter det startades en aktiv övervakning av fladdermöss i Skottland och man fann då att cirka två procent av fladdermuspopulationen bar på antikroppar mot lyssavirus. Och att det verkligen var en skotsk fladdermus som smittade mannen vet man efter att ha genotypat viruset.
Dra sitt strå till stacken
Anna-Lena Hammarin påpekar att man i flertalet länder i Europa gjort liknande studier och i exempelvis Danmark har man vissa år funnit upp till tio procent infekterade djur. Resultaten från de europeiska studierna talar för att om man letar efter lyssavirus hos fladdermöss så kommer man att hitta det.
Därför är det bra om så många länder som möjligt kan bidra med att få upp antalet infångade och undersökta fladdermöss. Ju fler som testas, desto bättre slutsatser kan vi dra. Sverige måste självklart också dra sitt strå till stacken, säger Anna-Lena Hammarin.
En ökad kunskap om rabiessmitta via -fladdermöss skulle framförallt ge läkare underlag vid bedömning av en biten patient.
– Risken för smitta är förstås väldigt liten. Inte desto mindre kan det vara bra om det finns konsensus inom vården, så att man inte bedömer behovet av vaccination olika. Man gör i dag en bedömning från fall till fall.
Just nu pågår arbetet med att etablera och optimera de olika analysmetoderna och i oktober beräknas de första provresultaten vara färdiga.
– Även om antalet provtagna djur i år är förhållandevis litet har vi lärt oss massor. Vi har fått en bra uppfattning om vilka platser som är lämpliga för fångst, hur vi kan förenkla provtagningsförloppet, liksom logistiken runtomkring. Men för att kunna svara på frågan om fladdermössen i Sverige är bärare av lyssavirus behövs sannolikt en kontinuerlig övervakning, ett arbete som planeras i samarbete med SVA.
