Statistik för klamydiainfektion

Klamydiainfektion klassas enligt smittskyddslagen som allmänfarlig sjukdom, och inträffade fall anmäls (med kod) till smittskyddsläkaren i landstinget samt till Smittskyddsinstitutet (SMI). Klamydiainfektion är en smittspårningspliktig sjukdom.

Rikskod används för anmälningar av STI-sjukdomar

  • All STI-statistik (STI=sexuellt överförda infektioner) baseras på anmälningar med avpersonifierad kod.
  • För att anonymisera den smittade används en rikskod för gonorré, klamydia, syfilis och hiv. Koden innehåller födelseår och de fyra sista siffrorna i personnumret – exempelvis 80-5528.
  • Alla sexuellt överförda infektioner anmäls alltså utan identitet till Smittskyddsinstitutet och till smittskyddsläkaren i respektive landsting. Det är enbart den behandlande läkaren som känner till patientens identitet.
Statistiken uppdateras den 8:e i varje månad med en månads fördröjning.

2001

Antalet kliniskt rapporterade fall av klamydiainfektion år 2001 uppgick till 22 266 (12 653 kvinnor, 9 608 män och fem personer av okänt kön). Detta motsvarar en ökning med 15 % jämfört med föregående år. Incidensen för hela Sverige var 250 fall per 100 000 invånare – samma nivå som för tio år sedan. Under de senaste fyra åren har klamydiafallen i Sverige ökat med 60 %.

Ökningen har skett såväl bland män som bland kvinnor. Utjämningen av skillnaden mellan könen har fortsatt successivt; 43 % av alla rapporterade fall var män jämfört med 37 % för tio år sedan. Störst var skillnaden i åldersgruppen 15–19 år, där männen endast utgjorde 23 %. Medelåldern för kvinnorna var 22,5 år och för männen 25,4 år. Incidensökningen skedde i alla åldrar mellan 15 och 39 år. Jämfört med år 2000 var ökningen störst bland kvinnor i åldrarna 15–19 år samt män i åldrarna 15–24 år och 30–34 år. Högst var incidensen bland 20-åriga kvinnor (2 800/100 000) och 22-åriga män (1 800/100 000). Av samtliga fallen återfanns 43 % i åldersgruppen 20–24 år, jämfört med 23 % bland 15–19-åringarna och 20 % bland 25–29-åringarna.

Samtliga landsting utom fyra (Södermanland, Gävleborg, Västerbotten och Kronoberg) uppvisade en ökning jämfört med år 2000. Högst var incidensen per 100 000 invånare i sommar- respektive vinterturistlänen Gotland och Jämtland, följt av Stockholm. Flest fall anmäldes under perioden augusti till november, en återkommande säsongsvariation som är särskilt påtaglig bland tonåringarna. En klar majoritet (78 %) var smittade i Sverige, men fortfarande saknas uppgift om smittland i 15 % av anmälningarna. 164 män uppgavs vara smittade vid homosexuella kontakter, en ökning med 12 % jämfört med föregående år, och en markant ökning jämfört med 1990-talet då få klamydiafall rapporterades i gruppen män som har sex med män.

Av anmälningarna framgår att 34 % av klamydiafallen upptäcktes p.g.a. akut sjukdom. Nästan en tredjedel (31 %) upptäcktes via partnerspårning – en ökning med ett par procent jämfört med för fem år sedan och med 10 % jämfört med 1989. Någon generell försämring i partneruppföljnings­arbetet och minskad benägenhet att partnerspåra, vilket skulle kunna förklara den ökade klamydia­incidensen, tycks således inte ha förelegat. Fler män än kvinnor upptäcktes via partnerspårning – 41 % av männen var upptäckta genom partnerspårning jämfört med 24 % av kvinnorna. Eftersom män testade sig för klamydia i betydligt mindre utsträckning än kvinnor (23 % av alla provtagna var män), var partnerspårningen därför av avgörande betydelse för att finna positiva män.

Enligt den numeriska laboratorierapporteringen provtogs 364 879 personer för klamydia år 2001. Sedan 1997 har antalet provtagna personer ökat med 19 % samtidigt som antalet positiva ökat med hela 56 %. Andelen positiva fynd började dock öka redan 1994 och har under de senaste sju åren ökat från 4,1 % till 6,4 % år 2001. Kvinnornas andel av de provtagna år 2001 utgjorde 76 %, men endast 4,7 % av kvinnorna var positiva att jämföra med 11,8 % av männen.