Statistik för klamydiainfektion

Klamydiainfektion klassas enligt smittskyddslagen som allmänfarlig sjukdom, och inträffade fall anmäls (med kod) till smittskyddsläkaren i landstinget samt till Smittskyddsinstitutet (SMI). Klamydiainfektion är en smittspårningspliktig sjukdom.

Rikskod används för anmälningar av STI-sjukdomar

• All STI-statistik (STI=sexuellt överförda infektioner) baseras på anmälningar med avpersonifierad kod.
• För att anonymisera den smittade används en rikskod för gonorré, klamydia, syfilis och hiv. Koden innehåller födelseår och de fyra sista siffrorna i personnumret – exempelvis 80-5528.
• Alla sexuellt överförda infektioner anmäls alltså utan identitet till Smittskyddsinstitutet och till smittskyddsläkaren i respektive landsting. Det är enbart den behandlande läkaren som känner till patientens identitet.

Statistiken uppdateras den 8:e i varje månad med en månads fördröjning.

2000

Den ökning av antalet rapporterade klamydiafall som började 1996 fortsatte under år 2000, då 19 284 fall rapporterades (11 047 kvinnor, 8 217 män och 20 okänt kön). Vi är nu uppe i samma nivå som i början av 90-talet. Ökningstakten ökar också – andraderivatan är positiv (Figur). Genom en noggrann utredning av hur ökningen hänger samman med övergång till nya laboratoriemetoder med högre sensitivitet har vi kunnat utesluta att detta är hela (eller ens en påtaglig del av) förklaringen till uppgången (Smittskydd 2000;3:27). Det finns heller inga tecken till att benägenheten att rapportera kliniska fynd skulle öka, snarast tvärtom.

Kvoten mellan antalet anmälda fall och antalet positiva fynd vid laboratorierna har under hela 90-talet legat kring 0,95, men var år 2000 nere i 0,92. Det går inte att tolka detta som att 8 % av de diagnostiserade klamydiafallen inte anmäls, eftersom definitionen av ett positivt prov delvis skiljer sig mellan laboratorier och över tid, men siffrorna visar klart att rapporteringsbenägenheten åtminstone inte ökat. Inte heller kan ökningen förklaras av ökande provtagning. Andelen positiva prov av alla tagna har ökat sedan 1995. En utvidgad screening med många prover tagna i en oselekterad befolkning skulle ju snarast leda till att andelen positiva prov sjönk.

Det är alltså klart att vi har en påtagligt ökande klamydiaspridning i Sverige sedan fem år tillbaka, och att ökningstakten ökar – år 2000 rapporterades 15,4 % fler fall än 1999. Vad detta beror på kan inte besvaras utifrån basala övervakningsdata. Det skulle kräva specialstudier. Ökningen är jämnt fördelad över åldrarna. Den mest drabbade åldersgruppen var som förut 20 – 24-åringarna, som svarade för ca 40 % av fallen. Tonåringarna och gruppen 25 – 29 år svarade (också som förut) för strax över 20 % vardera. Klamydia är alltså fortfarande i högre grad en sjukdom bland unga vuxna än bland tonåringar. Ökningen var något större bland män än bland kvinnor, delvis beroende på att sjukdomen blivit lättare att diagnostisera på män. Kvoten kvinnor/män är nu 1,4, jämfört med 1,7 för 10 år sedan. En klar majoritet var smittade i Sverige. 146 män uppgav att de smittats av en man, något som förut varit mycket ovanligt. I Smittskydd 2000;7-8:81 redovisade vi hur incidensen av klamydia varierar över året, något som förut inte beskrivits. Vid närmare analys visar det sig att denna variation nästan helt förklaras av fördelningen av fall bland tonåringarna. Det är tydligt att spridningen bland tonåringar är högst under sommaren, vilket sedan fångas upp under hösten.