Vår beredskap ska bli bättre
Johan Carlson Under vinterns influensapandemi var den svenska beredskapen att hantera utbrott av smitta i fokus. Ibland kritiserades myndigheterna för senfärdighet och dålig planering. Andra gånger hävdades att motåtgärderna – särskilt vaccinationskampanjen – var för kraftfulla och att ansvariga myndigheter kanske var alltför nitiska när det gällde att följa sjukdomsutvecklingen.
Alldeles oavsett den debatten ska nu beredskapen mot utbrott av smitta stärkas, något som också understryks i regeringens proposition om myndigheterna inom smittskyddet. Mot den bakgrunden finns det nu anledning att fundera på vad som bör känneteckna en så kallad B-beredskap, det vill säga en beredskap mot biologiska agens (bakterier, virus och parasiter).
B-beredskapen ingår i det samlade begreppet CBRN – beredskap mot kemikalieutsläpp, beredskap mot biologiska agens och radionukleär beredskap. Det är dock viktigt att förstå att B-beredskapen på ett par viktiga punkter skiljer sig från de andra i gruppen. Den första gäller spridningsmönstren. Till skillnad från C- och RN-utbrotten så uppvisar spridning av biologiska ämnen en enorm variationsrikedom. Alltifrån ett begränsat utbrott av luftburen smitta som utvecklas till en pandemi (H1N1) till smitta som sprids över världen genom grupper av människor med ett för smittämnet gynnsamt beteende (till exempel hiv och hepatit) eller genom kontaminerade livsmedel som sprids snabbt i en globaliserad tid.
Ett annat kännetecken är att de biologiska hoten är något som vi lever med i vår vardag. Beredskapen är inte bara riktad mot icke-händelser eller händelser som är så ovanliga att de sannolikt inte kommer att inträffa under överskådlig framtid. Tvärtom så ska B-beredskapen kunna hantera en plötslig och allvarlig utveckling av mer vardagliga och vanligtvis ofarliga smittämnen. Det betyder att det dagliga smittskyddsarbetet utgör en viktig del av den samlade B-beredskapen.
Utmaningen ligger här i att kontinuerligt värdera och upptäcka vad de stora riskerna består av.
Ytterligare en reflektion man kan göra är att under senare tid har inget av de stora utbrotten – eller snarare hoten – varit det andra likt. Influensapandemier eller risken för att till exempel smittkoppor utnyttjas i terrorsyfte är förvisso inga nyheter, men vi hade knappast kunnat förutspå galna ko-sjukan, sars eller mjältbrandsbreven. Tittar vi dessutom några decennier tillbaka så blev vi lika tagna på sängen av legionärssjukan och hiv/aids-pandemin.
En lärdom vi kan dra av detta är att vårt förberedelsearbete inför utbrott av smittämnen måste ha en bred och generell inriktning samt kännetecknas av stor flexibilitet. Olika smittämnen ger upphov till mycket olika hotbilder och till och med samma smittämne måste hanteras helt annorlunda beroende på egenskaperna hos den just då aktuella varianten. Influensan är ju ett tydligt exempel på detta.
En annan läxa är att övervakningen måste stärkas och även omfatta diagnostik, populationsövervakning och – inte minst – en kvalificerad omvärldsbevakning som följer både utbrott och de förändringar av smittämnena som rapporteras i den medicinska litteraturen.
Smittskyddsinstitutet (SMI) gör nu, inom ramen för ombildningen av myndigheten, en kraftfull satsning på beredskapsfrågorna. Huvuddelen av den operativa beredskapen inom diagnostik, övervakning och omvärldsbevakning samlas inom en av de tre nya sakavdelningarna som bildas under hösten. Det är en nödvändig förstärkning. En kvalificerad B-beredskap kostar pengar men de gångna årens erfarenhet visar att dessa pengar snabbt sparas in om – eller snarare när – B-hoten blir verklighet.
Johan Carlson,
Generaldirektör för Smittskyddsinstitutet
Uppdaterad 2010-05-26 15:03
