Stora förväntningar på en statlig smittskyddsmyndighet
Johan Carlsson Att verksamhet ifrågasätts och omprövas med jämna mellanrum har otvivelaktigt ett egenvärde. Det har därför varit en förmån att ha kunnat ta del av den genomlysning av det svenska smittskyddet som regeringen beställt i form av den nyligen presenterade Smittskydds- utredningen. Den utgör förvisso inte en heltäckande genomgång av alla aspekter på svenskt smittskydd – till detta har varken tid eller resurser räckt till – men utredningen ger onekligen en bra ingång i smittskyddets komplexa värld och stimulerar till ytterligare diskussion.
Till exempel både kan och bör man fråga sig varför vi alls ska ha en statlig myndighet på smittskyddets område och vad en sådan myndighet i så fall ska syssla med. Smittskyddsutredningen berör detta översiktligt och pekar på en rad behov. Till detta vill jag lägga ytterligare några tankar.
Under de drygt 15 år som gått sedan Smittskyddsinstitutet (SMI) bildades har det svenska smittskyddet genomgått en kraftfull utveckling. Framför allt har framväxten av en slagkraftig och kompetent regional smittskyddsläkarorganisation medfört att smittskyddsarbetet kunnat trappas upp – såväl kvantitativt som kvalitativt. Samtidigt har vi sett en växande insikt om att smittskyddsfrågor är så komplexa att de inte enbart kan betraktas ur ett rent biologiskt-medicinskt perspektiv.
Till detta kommer det kraftigt ökade allmänna och politiska intresset för dessa frågor och sist, men inte minst, att smittsamma sjukdomar i spåren av det senaste decenniets debatt kring terrorism och global smittspridning nu kommit att betraktas som reella hot mot medborgarnas säkerhet.
Sammantaget har allt detta skapat ett stort behov av statliga insatser på smittskyddsområdet. En vältrimmad smittskyddsorganisation på landstings-/regionnivå ställer med rätta allt högre krav på en central smittskyddsmyndighet som bland annat ska förmedla professionell omvärldsanalys och evidensbaserad kunskap, en kunskap som måste inbegripa beteendevetenskapliga, juridiska och administrativt/ekonomiska perspektiv.
En statlig smittskyddsmyndighet måste dessutom kunna tillgodose medborgarnas krav på snabba och effektiva insatser inför nya hotbilder, såväl här hemma som internationellt.
När nu smittskyddsutredningen har föreslagit att SMI ska utgöra basen för bildandet av en ny myndighet – Smittskyddsmyndigheten – är detta en bra idé. Men för att den ska kunna genomföras krävs att SMI redan nu funderar i nya banor. Vi måste inse att vi inte kan fortsätta att ägna oss åt (nästan) allting. Vi behöver i stället tydligare fokusera vår verksamhet – inklusive den egna forskningen – på de viktigaste frågeställningarna. Samtidigt måste perspektiven breddas utanför de traditionellt biologiskt-medicinska. Det betyder också bredare samarbeten med fler intressenter, inklusive universitet och högskolor.
En sådan förändring av verksamheten kommer att ställa nya krav på personal och arbetsmetoder. Min ambition är därför att i ganska rask takt genomföra nödvändiga förändringar i organisation och inriktning så att SMI står väl rustat inför omvandlingen till den nya smittskyddsmyndighet som förhoppningsvis blir verklighet redan inom något år.
Johan Carlson
generaldirektör för Smittskyddsinstitutet
Uppdaterad 2009-09-02 12:43
