Fria sprutor knappast kontroversiellt
Publicerad i Smittskydd nr 1 2008
Sedan mitten av 1980-talet har man vid infektionsklinikerna i Lund och Malmö låtit narkomaner med intravenöst missbruk få tillgång till injektionssprutor och sprutspetsar.
Under en lång period bedrevs verksamheten som ett av riksdagen godkänt försök. Sedan några år finns möjligheter även för andra att erbjuda narkomaner ett sprutbytesprogram. För detta krävs tillstånd från Socialstyrelsen. Narkomanerna, som måste vara över 18 år, ska undersökas med avseende på förekomst av smitta med hiv, hepatit B eller C samt eventuella andra smittsamma sjukdomar som kan vara aktuella. Många av dem erbjuds vaccination mot hepatit. De ska dessutom aktivt erbjudas narkomanvård. För att ingå i programmen måste narkomanerna lämna tillbaka använda sprutor och spetsar.
Har verksamheten i Lund och Malmö lett till fördelar? Denna fråga har ställts i många sammanhang och det står klart att det korrekta svaret är ”med mycket stor sannolikhet men inte vetenskapligt bevisat”. Det är av naturliga skäl omöjligt att skapa ett projekt som på ett vetenskapligt oantastligt sätt prövar hypotesen att verksamheten minskar överföringen av hiv.
Dock tror jag man kan påstå att det finns en stor sannolikhet för att så är fallet eftersom ingen missbrukare som ingått i programmet i Lund eller Malmö smittats av hiv. Verksamheten i Lund och Malmö utgör också en internationell modell och stöds av många, bland annat har WHO 2004 tydligt uttalat sitt stöd för verksamhet av denna typ.
Fördelarna med programmet ur missbrukarens synvinkel är att man slipper försöka komma över injektionsmaterial och att man får tillgång till regelbundna hälsokontroller. En erfarenhet är att missbrukarna upplever att programmet är till för dem och inte för samhället. Ur samhällets synvinkel torde man kunna minska riskerna för överföring av smitta, främst hiv, till andra delar av befolkningen till exempel med prostitution. Vidare får man kontakt med missbrukarna på ett tidigt stadium och får därmed en möjlighet att övertyga dem om värdet av narkomanvård. Ett argument för projekten i Skåne har också varit att skånska narkomaner ändå lätt kan komma över injektionsmaterial i Danmark där det är fritt tillgängligt.
Det finns naturligtvis också nackdelar med program av denna typ. Ofta är narkomanerna stökiga när de besöker infektionsklinikernas mottagningar och stölder har förekommit. Våldstendenser har dock varit ovanliga. Argumentet att man med programmen bryter den svenska traditionen av nolltolerans vad gäller narkotika i samhället finner jag svårt att acceptera. Jag tror inte en intravenös missbrukare avstår från narkotika på grund av brist på injektionsmaterial – det skaffar han/hon på annat sätt om inte rena sprutor och spetsar finns tillgängliga.
Frågan om sprutbytesprogram ska tillåtas eller inte har i många fall blivit politisk. Det är då ganska slående att man ofta argumenterar med emotioner mer än med fakta. Jag tror man ska lyssna till de som under mer än 20 år engagerat sig i verksamheterna i Lund och Malmö och som har en enorm erfarenhet, som i stort är positiv. Hade detta inte varit fallet skulle verksamheten för länge sedan ha upphört.
I Stockholmsområdet har vi under 2007 sett en markant ökning av hivsmitta bland narkomaner. Själv är jag benägen att tolka detta som en signal att det nu är tid att överväga ett sprutbytesprogram även i denna del av Sverige.
Ragnar Norrby, generaldirektör för Smittskyddsinstitutet
