Antibiotikaresistens – hoppet står till ökad vårdhygien
Publicerad i Smittskydd nr 6 2007
Smittskyddsinstitutet (SMI) har sedan länge högprioriterat antibiotikaresistens och vårdhygien. Samtidigt har strategigruppen för minskad antibiotikaresistens och rationell antibiotikaanvändning (Strama) fått större resurser och en mera permanent struktur. Även Socialstyrelsen har ägnat betydande resurser åt problemet. Trots detta, och trots en internationellt sett låg antibiotikaförbrukning, ökar frekvensen resistenta bakteriestammar i Sverige och hotet om infektioner där alla terapimöjligheter uttömts blir större.
Förklaringen till att vi inte kan åstadkomma en förbättring utan får nöja oss med att så långt möjligt fördröja introduktionen och spridningen av nya resistensformer är främst att, oavsett nationella insatser, antibiotikaresistens är ett globalt problem och att det inte är möjligt att förhindra import av resistenta bakteriestammar.
En möjlig (sannolik?) framtid kan exemplifieras av gula stafylokocker. På 1960-talet började man se penicillinresistens på sjukhus. I dag är i princip alla dessa bakterier, oavsett om de isoleras på sjukhus eller ute i samhället, resistenta mot penicillin. Sedan slutet på 1980-talet har vi sett så kallat meticillinresistenta gula stafylokocker som även de började uppträda i sjukhusmiljö men som nu snabbt sprider sig till att orsaka samhällsförvärvade infektioner. Utan att vara alltför pessimistisk kan man befara att inom något tiotal år kommer merparten av alla gula stafylokocker att vara meticillinresistenta. Resultatet av detta blir drastiskt ökade behandlingskostnader och i många fall ökat behov av sjukhusvård för intravenös infektionsbehandling.
Även om stafylokockerna utgör ett stort problem så har läkemedelsindustrin under senare år utvecklat flera nya och effektiva antibiotika som gör bakterierna behandlingsbara. Detta är inte fallet vad gäller resistenta tarmbakterier, till exempel vissa stammar av colibakterier. Sådana resistenta bakterier orsakade under 2006 och 2007 ett stort utbrott av mycket svårbehandlade infektioner i Uppsala. Tyvärr måste vi räkna med att detta inte var en engångshändelse utan att det kommer att bli alltmer vanligt med infektioner där flertalet eller till och med alla antibiotika är verkningslösa. I detta fall är situationen allvarligare än vad den är för stafylokocker och andra liknande bakterier (så kallade grampositiva bakterier), eftersom läkemedelsindustrin inte tycks ha några nya preparat under utveckling som kan registreras de närmaste 5–10 åren. Delvis beror detta på att flera av de största bolagen lämnat antibiotikaområdet till förmån för andra läkemedelsgrupper som ger större vinster. Det tycks också vara tekniskt svårt att hitta preparat som har nya angreppsmekanismer hos bakterierna.
För att hålla problemet med antibiotikaresistens på så låg nivå som möjligt är det viktigt att satsa på vårdhygien eftersom resistenta bakterier ofta sprids inom vården. Detta har vi länge varit medvetna om inom sjukhusvården men det står i dag klart att ett annat område som är viktigt i detta sammanhang är den kommunala vården. Personalen där saknar ofta kunskaper i vårdhygien och även elementär skyddsutrustning, till exempel finns ofta inga skyddsrockar inom äldreomsorgen, vilket avsevärt ökar risken för att personalen ska överföra resistenta bakterier mellan vårdtagare.
Kampen för att minska antibiotikaresistens och vårdrelaterade infektioner måste föras så brett som möjligt. De medel som staten, landstingen och kommunerna satsar – speciellt på utbildning, diagnostik och epidemiologisk uppföljning – är väl använda pengar eftersom antibiotikaresistens redan kostar enorma summor och kostnaden med mycket stor sannolikhet kommer att öka exponentiellt under kommande år.
