Tänkte inte på det...
Att föra krig eller bara ha ihjäl enstaka personer med hjälp av smittämnen är ett lite outvecklat område. Egentligen är det bara vår egen dumhet som sätter gränserna. -Möjligheterna är med andra ord oändliga.
Bild: Arja Kajermo
Pesten raderade en tredjedel eller mer av Europas befolkning, och av de många ögonvittnesskildringarna framgår med all tydlighet att vi nog aldrig stått närmare apokalypsen. Vilket inte hindrade att man mitt under de värsta epidemierna försökte använda smittan som vapen genom att katapultera in pestdöda i belägrade städer (krig hade man nämligen alltid tid med). Grunna på det nästa gång någon säger att ingen president skulle vara korkad nog att trycka på missilknappen.
Att biologiska stridsmedel inte blivit populärare är tvärtom ett litet mirakel, även om man naturligtvis har försökt. På 1700-talet besegrade de brittiska trupperna i Nordamerika ursprungsbefolkningen billigt och bra genom att sprida smittkoppsinfekterade filtar. Under andra världskriget masstestade Japan pest, antrax, syfilis och annat smått och gott på den kinesiska civilbefolkningen. 1930- och 1940-talen var överlag intensiva årtionden och efter Hitlers framfart blev omvärlden naturligt nog bekymrad över vad som kunnat ske om nazisterna lyckats laborera fram något riktigt elakt.
Fritt fram
Det blev följaktligen viktigt för vår egen säkerhets skull att forska om biologisk krigföring och samla allsköns livsfarliga ämnen – nota bene för att förstå hur andra kunde tänkas kunna göra.
Inte heller det helt riskfritt. I till exempel Sverdlovsk avled 1979 minst ett 60-tal personer, officiellt av matförgiftning – en version som korrigerades efter murens fall då Ryssland erkände att det rört sig om ett antraxmissöde vid en vapenanläggning.
Antrax är överlag mycket populärt, det är tydligen ett synnerligen praktiskt smittämne. Andra användbara bakterier är kolera och harpest, medan virusen inbegriper smittkoppor och ebola. Fördelarna med smittämnen är att det räcker med små mängder (lätt att transportera) och att det ofta är enkelt att framställa eller införskaffa. Inte minst är det svårt att skydda sig – det blir himla bra resultat. I modern tid har man till exempel haft nytta av mykotoxiner, ett slags svampgifter, som är verkligt smidiga att bomba med. Och fastän det sedan 1975 funnits ett internationellt förbud mot utveckling, framställning och lagring av B-stridsmedel så finns det å andra sidan inga egentliga kontrollfunktioner.
Nu råder det ändå viss konsensus i militärkretsar om att biologiska stridsmedel kanske inte är prio ett. Dels finns ju viss risk för upptrappning och okontrollerad spridning, dels kan medier bli kinkiga, vilket i sin tur är politiskt vanskligt.
Men av ungefär samma anledningar som stater ligger lågt så är entusiasmen desto större bland enskilda dårar: Massmord. Politik. Media. Oemotståndligt.
Den osynliga fienden
Det bästa är att man egentligen inte ens behöver göra allvar av hoten. Biologiska stridsmedel är nämligen perfekta spridare av paranoia. De luktar och syns ofta inte. Kan vi ens vara säkra på att de finns? Smittorna behöver inte heller vara dödliga, tvärtom kan det vara mer effektivt att fiendebefolkningen insjuknar en masse i en enkel influensa. Eller att bara slå ut jordbruket i grannlandet. B-stridsmedel kan till och med användas utan att någon känner till det, ett slags tyst ekonomisk krigföring.
Och den snabba utvecklingen inom biologivetenskap och genetik gör det än svårare att veta vad för hot vi kan tänkas stå inför. Det är som att slåss mot spöken… vid minsta hosta undrar man vilken illvillig stat eller terrorgrupp som ligger bakom.
Aerosol för massmord
Vad gäller metod så är väl alla sätt bra utom de dåliga. Att lönnmörda någon enstaka individ kan man självklart göra med en injektion eller så, men ska man massmörda så lutar dagens experter åt aerosol-spridning.
Vilket avslutningsvis får åtminstone mig att osökt komma att tänka på första världskrigets gaskrig. Otaliga är vittnesmålen om de egna ledens skadeglada skratt vid åsynen av senapsmolnet som obarmhärtigt flöt fram mot fiendens linjer. För att inte tala om skriken av skräck och ånger när vinden plötsligt vände.
Tänkte inte på det liksom.
Text: Marco Morner
Uppdaterad 2010-05-26 15:34
