Ta några aspirin så ska du se att det går över
Det är lätt att vara efterklok. Under spanska sjukan dog folk som flugor och aspirin var det man hade. Nu hävdas plötsligt att aspirinet troligen bidrog till att så många dog under epidemin. Men frågan är om det kan bota oss från vår kärlek till värktabletter.
Bild: Arja Kajermo
I den lovsjungande boken Aspirin. The Remarkable Story of a Wonder Drug beskrivs målande hur tacksamma de som överlevde spanska sjukan var. Även om aspirinet inte kunde stoppa influensan, upplevde gemene man det nya pulvret som en av få saker som ändå hjälpte, ”i de mörkaste stunder fanns åtminstone detta att hålla fast vid”. Vad som däremot gick att mäta var att produktionen och försäljningen av aspirin ökade markant mellan 1918 och 1920. Med freden kom tjockare plånböcker och efter utdragna patentstrider fanns nu 1000-tals olika märken av aspirin på den amerikanska marknaden. Efterfrågan var enorm, pillren kunde tas mot allt möjligt – om och om igen. Aspirinets tidsålder hade börjat.
Hade inget att förlora
Spanska sjukans H1N1-virus tog livet av ofattbara 50–100 miljoner människor och drabbade av okänd anledning många unga ovanligt hårt. De flesta avled inte av själva influensaviruset utan av följdsjukdomar som bakteriell lunginflammation. I dag, 90 år senare, publiceras en studie som hävdar att spanska sjukans dödstal till stor del kan förklaras av alldeles för höga aspirindoser, något som bland annat kan leda till ansamlingar av vätska i lungorna och igenslemmade luftrör och som underlättar bakterieinfektioner.
I modern tid har läkarvetenskapen kommit fram till att en säker dos aspirin ligger på högst 4 000 mg/dag, runt 167 mg/timme. Under spanska sjukan var det inte ovanligt med 1 300 mg/timme tolv timmar i sträck. Och fastän tidens läkare inte begrep vare sig aspirinets doseringsnivåer eller dess verkningsmekanismer var de likväl villiga att dela ut medicinen. Läkemedelsbolagen klagade inte och varken läkare, patienter, deras familjer eller myndigheter kände att de hade något att förlora.
Alkohol alltid en lösning
Redan 1918 varnade en del läkare för det utbredda bruket av febernedsättande medel som aspirin, även om de alternativ som fanns till hands kanske inte alltid var klockrena. Hydroterapin gick till exempel ut på att patienten från fötter till hals virades in i kalla och våta lakan och sedan bäddades in med filtar i någon timme – ett ”ypperligt febernedsättande medel” som också sades vara bra mot lunginflammation. Mindre pjoskiga metoder packade och gned in patienten con brio samtidigt som man fyllde offret med febernedsättande konjak och laxerande medel. Ganska påfrestande behandling. Men alkoholen blev snabbt ett populärt läkemedel bland både allmänhet och läkare. Dåtidens Influensakommittén såg sig 1924 till och med föranledd att varna för ”allmänhetens överdrivna uppskattning av alkoholens nytta vid influensans behandling”.
Då och då kan man läsa om att det är bra för äldre att knapra lite aspirin för att minska risk för stroke och hjärtinfarkt liksom det ibland tvärtom hörs att aspirin kan vara farligt. Kopplingar har gjorts mellan aspirin och Reyes syndrom (en sällsynt men mycket farlig barnsjukdom) och vid ett tillfälle under fågelinfluensan 2006 förbjöd till exempel Thailand aspirin för barn eftersom man såg en oroväckande stor ökning av försäljningen – precis som i USA 1918 kunde aspirin köpas i princip överallt.
Inget är nytt under solen och aspirinet fortsätter ju sin framgångssaga. Konkurrensen har förstås hårdnat, andra smärtstillande och antiinflammatoriska medel har tagit täten. Vad som står helt klart är att värktabletter blivit husmanskost. Det tycks alltid finnas en huvudvärk att bli av med.
Referenser:
Karen M. Starko: Salicylates and Pandemic Influenza Mortality, 1918–1919 Pharmacology, Pathology, and Historic Evidence. Clinical Infectious Diseases 2009; 49 (1 November)
Diarmuid Jeffreys: Aspirin. The Remarkable Story of a Wonder Drug, 2005.
Jonas Månsson: Spanska sjukan. Den medicinska professionens och samhällets reaktioner. Projektarbete på Läkarprogrammet, Umeå universitet; Vetenskaplig baskurs, Institutionen för medicinsk biovetenskap samt Centrum för befolkningsstudier, 2006.
