Otack är världens lön
Man kan tycka att historien om Ignaz Philipp Semmel-weis borde ha ett lyckligt slut. Helt på egen hand räddade han ett oräkneligt antal kvinnor från att dö i barnsäng, det måste väl ändå berättiga till några pluspoäng? Men Semmelweis plats i historieböckerna kostade honom ett liv i en enda lång nerförsbacke.
Bild: Arja Kajermo
Vid förlossningsavdelningen på Wiens allmänna sjukhus, där den ungerske läkaren Semmelweis var chef 1846–1849, var dödligheten i barnsängsfeber så hög att kvinnor hellre födde på gatan. Särskilt i den ena av två kliniker där läkarstudenter skötte förlossningarna. När Semmelweis tillträdde var dödligheten 13 procent. Den andra kliniken, där förlossningarna sköttes av barnmorskor, hade däremot bara en dödlighet på ett par procent. Av en slump kom Semmelweis på att anledningen måste ligga i att läkarna gick från bland annat obduktioner till förlossningar utan att tvätta händerna. På något sätt överfördes infekterade partiklar. Han införde rutiner att tvätta händerna med klorerat talk. Som en följd sjönk dödligheten snabbt till nivåer som liknande den andra klinikens.
Att små osynliga partiklar kunde föra vidare infektioner genom händer var samtiden helt oförståelig inför, på modet var istället teorier om dålig luft (miasma) eller obalans i kroppsvätskorna (dyskrasi). Av någon obegriplig anledning vägrade dessutom Semmelweis att publicera sina resultat, och de artiklar som till slut kom ut var skrivna av andra och mindre insatta, med oundvikliga missförstånd som följd. Kollegorna lät sig inte imponeras, att renlighet kunde ha så stor betydelse ansågs löjeväckande. Dessutom påpekade man det orealistiska i att förvänta sig att man skulle orka tvätta händerna varje gång man undersökte gravida kvinnor.
Fel politisk åsikt
1848 utvidgade Semmelweis hygienrutinerna till att omfatta instrument som användes vid förlossning. Frekvensen av barnsängsfeber sjönk nästan till noll. Det möttes med en axelryckning.
Annat spelade förstås in. Tidens kvinnosyn inte minst. Och kanske hade Semmelweis inte världens enklaste personlighet. Dessutom var han troligen liberalt sinnad och i den revolutionsvåg som sveper över Europa 1848, stöder han de ungerska kraven på självständighet från det Habsburgska imperiet. Något hans konservative sjukhuschef finner svårsmält: Semmelweis får kicken. Bitter lämnar han staden i oktober 1850 för Budapest. Där arbetar han under sex år som oavlönad överläkare vid ett mindre sjukhus, vars fall av barnsängsfeber omedelbart sjunker till knappt synliga nivåer.
Trots två bevisligen lyckade exempel följer fortfarande ingen i hans spår. I stället avfärdar i stort sett samtliga den tidens storheter inom förlossningsmedicin hans teorier.
Sex och sprit
Från och med 1861 blir hans hälsa sämre, Semmelweis har uppenbara nervproblem, minnet sviktar, kanske lider han av depressioner. Samma år skrivs en ström av negativa recensioner på hans efterlängtade men dessvärre illa skrivna bok om barnsängsfeber. Semmelweis reagerar med offentliga brev i vilka han i princip anklagar samtidens samtliga experter för mord. Det öppnar inte upp diskussionen.
1865 sägs Semmelweis ta till flaskan och söka tröst hos prostituerade. Tillsammans med hans maniska idéer om hygien är nu måttet rågat – enighet råder om att han är rubbad. Senare har det spekulerats i Alzheimer eller syfilis, något obstetriker riskerade att smittas av. Det kan naturligtvis ha varit stress, kanske har han med modern terminologi helt enkelt gått in i väggen. Under falska förevändningar luras han till ett mentalsjukhus där han tvångsintas. När han försöker fly blir han brutalt misshandlad av vakter. Efter två veckor i tvångströja, med kallduschar och kraftiga laxativ dör han 13 augusti 1865 vid 47 års ålder. Dödsorsaken anges ironiskt nog som blodförgiftning, pyemi, på barnkliniker kallat barnsängsfeber.
Inga kollegor är närvarande vid begravningen två dagar senare. Det ungerska läkarsällskapet håller inget minnestal. Semmelweis efterträdare på kliniken, János Diescher, ser genast till att dödstalen flerdubblas. Ingen protesterar.
Reflexmässig dumhet
Någonstans finns en läxa att lära. Att hygienrutiner reducerade dödlighet baserade Semmelweis på ett omfattande empiriskt material. Ändå ansågs han av samtida kollegor paradoxalt nog sakna vetenskaplig grund. Enligt den tidens vetenskapssyn saknades nämligen en förklarande teori, något som ju skulle komma långt senare när man till slut förstod hur mikroorganismer kunde orsaka sjukdom. Semmelweis kritiker uppfattade honom därför som flummig.
Det talas ibland om en ”Semmelweis-reflex” att med ryggmärgen förneka ny kunskap eftersom den motsäger invanda mönster. Det räcker alltså inte att ha rätt och kunna bevisa det för att bli trodd. Idag anses förstås Semmelweis som pionjär inom hälso-hygien. På hundraårsdagen efter sin död blev han heroiskt porträtterad på ett österrikiskt frimärke, och i år pryder han landets 50 Euro-mynt. Men i livet fick han inget för sin klarsynthet.
