När de påhittade sjuka blev botade

Ordet har hängt kvar av misstag, men så har det ju en viss klang. Fast ska man vara noga existerade inte sjukdomen spetälska i Bibelland. Däremot fanns gott om sociala fördomar – en hudsjukdom blev ett enkelt sätt att skilja folk från folk.

Bild: Arja Kajermo

I Gamla Testamentet har Gud ett direktsnack med Moses om spetälska (3 Mos. 13ff). Beskrivningen är lång och omständlig, ja, närmast petimätrig. Det är därför ett litet aber när modern arkeologi hävdar att spetälska kom till Mellanöstern först på 300-talet f.Kr., med Alexander den stores hemvändande arméer som just besökt Indien.

Förklaringen är i första hand språklig. Det som i Bibeln brukar översättas till ”spetälska”, hebreiskans tsaraath, har en mer allmän betydelse av ”skrovlig yta”. Mycket riktigt talas det i Bibeln om tsaraath på både kläder och hus, vilket nuförtiden tolkas som mögelangrepp. Översatt till människokroppen handlar det om ett slags diffus hud-åkomma.

Ett misstag

Starkt stöd för att Bibelns spetälska inte är vad vi i dag menar med spetälska, ger den äldsta grekiska översättningen av Gamla Testamentet, Septuaginta, som översätter tsaraath med grekiskans lepros.
– Dessa översättare bemästrade både hebreiska och grekiska och hade de menat sjukdomen lepra, det vill säga spetälska, skulle de inte skrivit lepros utan elephantiasis som är det grekiska namnet på sjukdomen, säger Per-Erik Åbom, smittskydds-läkare i Jönköping och tillika präst i Svenska kyrkan.

Att ordet lepros under århundradena kommit att ingå i sjukdomsnamnet lepra är alltså inget annat än ett misstag som envist hängt kvar. Olika meningar om vilken sjukdom tsaraath egentligen beskrev – eksem, psoriasis, skabb eller kanske hudsvamp – hindrade inte heller den senaste svenska Bibelöversättningen (Bibel 2000) att hålla fast vid den gamla inarbetade ”spetälskan”. Det låter helt enkelt bättre.

Utstött och oälskad

I Nya Testamentet blir frågan mer spekulativ. Det finns naturligtvis en möjlighet att Jesus botade riktig spetälska (jfr Matt. 8:3 eller Luk. 5:12), men i dag är både teologer och medicinare rätt överens om att det snarare handlade om det mer diffusa tsaraath. Dels av nyss nämnda etymologiska skäl, dels för att lepran är en överskattad sjukdom. Den är visserligen ytterst komplicerad, med oklara smittvägar och omfattande immunologiska reaktioner – men den är inte särskilt smittsam och kan knappast leva upp till den skräck som dess rykte för med sig.
Å andra sidan uppfattades vad det nu än var Jesus tog sig an som en allvarlig hudsjukdom, om inte annat därför att den på den tiden innebar ett socialt stigma.
Någon med hudförändringar var oren och uppenbarligen inte särskilt omtyckt av Gud, och sådana stackare ville man ju inte vara kompis med, tvärtom uteslöts de från gudstjänstfirande och blev på så sätt ännu mer orena – här känns det som att vi är inne i ett lite elakt cirkelresonemang. Men om den sjuke botades, det vill säga blev ren i social mening, kunde man återgå i gemenskapen. Gud älskade en igen.
– Något som för övrigt en präst skulle intyga, man kan säga att de var den tidens hudläkare, säger Per-Erik Åbom.

Ungefär som hiv

Men vad blir det då kvar av Jesus mirakel utan lepran?
Teologiskt får vi nöja oss med kristendomens omslutande vilja. Alla ska med liksom. Till och med dem vi är mest rädda för. I den meningen bryter Jesus med Gamla Testamentets syn på socialt utsatta människor.
– Man kan förstås se paralleller till moderna begrepp som avståndstagande och segregering. Se på när hiv kom, var det inte just så som människor reagerade, säger Per-Erik Åbom.

Text: Marco Morner

Tipsa en vän

Uppdaterad 2010-03-30 09:07