Polio – när tidsandan ställer diagnos
Missuppfattningar och okunskap påverkade länge synen på polio. Fullt förståeliga för sin tid, svårare att begripa idag. Möjligen finns här en läxa att lära?
Polio var en gång främst en västvärldens sjukdom. I Sverige upplevde vi den sista stora epidemin 1953 och sjukdomen drabbade samhället hårt. Dels tog det lång tid för läkare – och allmänhet – att förstå hur sjukdomen smittade och hur den skulle behandlas. Dels skrämdes människor av sjukdomens följder. Dödligheten är inte så stor men polioviruset, som angriper ryggmärgen, förlamar efter ett par dagars feber de angripna organen. För många smittade, men inte alla, går detta över. För varje förlamad finns dessutom 200 som är smittade utan att insjukna men som i sin tur ändå smittar sjukdomen vidare.
Smittan spreds via infekterat avloppsvatten som rann ut i vattendrag och sjöar där folk badade och hämtade vatten eller via kroppskontakt. Runt 20 000 svenskar insjuknade i de polioepidemier som drabbade landet mellan 1945 och mitten av 1950-talet. Mellan 1905 och 1962 insjuknade i Sverige cirka 51 000 människor i polio, varav 6 000 avled. Ett vaccin kom våren 1955.
Okunskapen om polio, eller barnförlamning som den kallades, gjorde att sjukdomen gav upphov till mer eller mindre bisarra myter, både bland allmänhet och bland experter. Redan kring år 1900 betraktades polio som en effekt av det moderna livets ökande stress, ett fenomen med ursprung i samhällets industrialisering och storstadsliv med alkohol och moralbrist – polio kunde ses som syndens lön. Föreställningar som gav myndigheter och läkare långtgående befogenheter att lägga sig i människors privatliv. Och trots att man tidigt konstaterade att polio var lika vanligt i de mest skilda hushåll, oavsett socialgrupp, kom sjukdomen att förknippas med social utsatthet.
I och med att de flesta poliofall av någon anledning tycktes inträffa på hösten, kopplades årstiden samman med olika teorier om smittvägar. På 1940- och 1950-talen hävdades att nedfallna löv och fallfrukt kunde ge upphov till polio. (Fallfrukt kom överlag att ses som farligt och kunna ge både rödsot och dysenteri.) I den allmänna hysterin förekom åsikten att barn, för att inte få polio, inte skulle äta frukt överhuvudtaget.
– Föreställningen om att polio smittar via höstlöv och fallfrukt lever kvar bland äldre än idag, säger historikern Per Axelsson som doktorerat på polioepidemiernas historia.
Text: Marco Morner
Vidare läsning
Per Axelsson, Höstens spöke. De svenska polioepidemiernas historia
