Erövringens pris
Malaria bröt effektivt ner trupperna och försvårade plundrandet av Afrika. Å andra sidan hjälpte smittkopporna européerna att ta över Amerika. I Sydamerika hittade vi dessutom kinin. Det löste Afrikaproblemet.
Bild: Arja Kajermo
Den polsk-engelske författaren Joseph Conrad visste inte vad som väntade honom när han tog sig upp för Kongofloden 1890. Efter fem månader som kapten på ångaren Roi des Belges sa han upp sitt kontrakt och lämnade Afrika, desillusionerad, rentav äcklad av kolonialismens närmast bisarra grym-heter. Allt detta mynnade några år senare ut i klassikern Mörkrets hjärta, en av litteraturhistoriens bestående verk. Conrad överlevde Afrika, men svårt sliten av malaria, ett närmast oundvikligt pris i jakten på elfenben och diamanter. För att inte tala om de obligatoriska passen av tarmbakterier, amöbor och parasiter.
Den belgiska plundringen av Kongo följer ett väl upptrampat spår. Européernas framfart efter Columbus uppvisar en lång lista av skändligheter, och i ärlighetens namn bör vi skämmas ännu denna dag. Men när man bläddrar i alla ändlösa skildringar av äventyrare, så fulla av girighet att man undrar hur de över huvud taget kom i väg, ja, då måste man samtidigt beundra människans drivkraft. Så sant att vi talar om en räcka illaluktande sociopater, höggradigt berusade av både sprit, blod och guld, men ingen kan ta ifrån dem vad som med ett modernt språkbruk går under entreprenörsanda.
Kinin öppnade Afrika
När malaria utrotade hela expeditioner av lycksökare i Afrika, trotsade till exempel pengalystna engelska botaniker i Sydamerika dysenteri, giftiga ormar, huvudjägare och labila gränskonflikter för att komma åt kinaträdets bark. Inte för mänsklighetens fromma förstås, utan för att det kinin som utvanns helt enkelt kunde korka upp den afrikanska kontinenten. Kinin blev skillnaden mellan en lyckad och en misslyckad utsugning, mellan friska och sjuka vita män. För att inte tala om barkens militärstrategiska betydelse i krigets Europa som på 1800-talet var hårt drabbat av malaria.
Infektionssjukdomar har överlag varit en räknepost i militära och civila företag. Stora handelsbolag torde ha gjort rätt krassa överslag när de investerade i olika afrikanska prospekt. Ungefär som dagens försäkrings- eller riskkapitalistbolag är tvungna att ibland göra tämligen svåra statistiska avvägningar. Malaria, dysenteri och allsköns dödligt var poster på utgiftskontot.
Allt ditt är mitt
Men smittsamma sjukdomar kunde också vara mycket lönsamma. Smittkopporna hjälpte engelsmännen med att avfolka den nordamerikanska östkusten på indianer. Beräkningar visar att många indianbyar förlorade runt 75 procent av sina invånare på bara några veckor. (Man kan jämföra med traumat som Europa upplevde efter första världskriget, till exempel förlorade britterna då cirka två procent av befolkningen under fyra år.) Ibland fick visserligen naturen lite hjälp på traven, som på 1760-talet då gudfruktiga nybyggare slöt fred med Delaware--indianer genom att skänka dem filtar infekterade av smittkoppor. Mycket effektiv krigföring.
Sedan ligger det i sakens natur att smittsamma sjukdomar kan vara ett tveeggat vapen. Vinden blåser ju åt alla håll så att säga. Tillsammans med guldtyngda karaveller kom också syfilis till Europa. Inte så kul, men ett rimligt pris kanske.
Influensor reser obehindrat
Än i dag rör sig sjukdomar med människan, dagens stora migrationsströmmar gör nationsgränser meningslösa ur smittskyddssynpunkt. Influensor reser obehindrat och svenska turister tar med sig antibiotikaresistens hem från solresan. Dessutom är naturligtvis infektionssjukdomar fortfarande en plånboksfråga. Se bara på alla friska, välgödda, välbetalda och komplett vaccinerade västerlänningar på olika uppdrag i länder där de flesta inte kan få ett glas rent vatten.
Sig själv ovetande sammanfattade conquistadoren Hernán Cortés (1485–1547) ganska insiktsfullt vad som komma skulle. Innan han prompt övergick till att hugga och bränna, försökte han med diplomati att lura av den aztekiske härskaren Montezuma hans rikedomar. Spanjoren hävdade kort och gott att han led av en hjärtsjukdom som bara kunde botas av guld.
Referenser: The Fever Trail, Mark Honigsbaum, MacMillan 2002. Jorden skall gråta, James -Wilson, Ordfront 2001.
Text: Marco Morner
Uppdaterad 2009-09-02 12:59
