Döden sänker helt klart trovärdigheten
Att en simpel lunginflammation räckte för att göra slut på den store René Descartes kom som en chock för många. Ja – att han över huvud taget kunde dö var faktiskt lite oväntat. Hur skulle man nu kunna lita på hans filosofiska system?
Bild: Arja Kajermo
Efter bara fem månader i Stockholm avlider den franske filosofen René Descartes lördagen den 11 februari 1650. Till det eländiga Sverige har han tvingats av drottning Kristinas filosofiska hunger. Han är 54 år och dödsorsaken är troligen lunginflammation, hur och när han smittats är inte känt.
Berömd är Descartes rationalism och det bevingade uttrycket ”jag tänker, alltså existerar jag”. Mindre känt är att Descartes samtid kopplade hans filosofi till hans omfattande anspråk på expertis inom den medicinska vetenskapen. Hans revolutionerande filosofi skulle resultera i bättre hälsa och ökad livslängd. Och om Descartes ville ersätta den överallt dominerande Aristoteles på universiteten var han först tvungen att visa upp en cartesiansk medicin: medicinen var helt enkelt ett fält på vilket nyttan av filosofiska satser kunde prövas.
Vid så unga år
Descartes, som kom från en läkarfamilj, var ett sjukligt och känsligt barn. Läkare förutspådde en tidig död och filosofen vande sig vid tanken på att få leva max 30 eller 40 år. Han kom dock snart att ändra uppfattning.
I Avhandling om metoden (1637) utropade han att den nya filosofin skulle göra människan till herre över Naturen. Samma år uttryckte han i ett brev att ”jag nu är längre från döden än jag någonsin var i min ungdom” och flaggade för stora framsteg. Han erkände visserligen ödmjukt att han inte rakt av kunde lova människan odödlighet, men han var helt säker på att livet kunde förlängas upp till tusen år.
För alla de som trodde att han redan hade knäckt hemligheten till ett långt liv kom det därför som en chock när han faktisk dog. Hundratals år för tidigt – bokstavligen.
Bara två år före sin död visste han precis hur man borde göra och på dödsbädden agerade han självklart som sin egen läkare. Han avvisade kallt de svenska hovläkarnas kurförsök.
Drömlös sömn
Descartes medicinska råd var tämligen konventionella och skilde sig knappast från många samtida – även om det ska sägas att han byggde dem mer på erfarenheter av personliga möten än från böcker. Kortfattat följde han det delfiska oraklets visdomsord, ”känn dig själv”, och citerade den romerske kejsaren Tiberius när han hävdade att ”alla över 30 år kan tillräckligt mycket om vad som är dåligt eller bra för att kunna vara sina egna läkare. Faktum är att vem som helst som är lite intelligent och lyhörd inför sin hälsa bättre än den mest lärde läkare kan ta reda på vad som är bäst.”
Det hindrade honom inte att vara frikostig med medicinska råd till vänner och kollegor. 1647 besökte han till exempel den unge och sjuke matematikern Blaise Pascal, åt vilken han ordinerade sängliggande och stora mängder stärkande soppa. Hans huvudsakliga råd bestod annars av återhållsam men regelbunden diet, lagom med motion och god sömn. (Själv spenderade han gärna tid i sängen, ännu vid 35 års ålder åtnjöt han tio timmar drömlös sömn per natt.)
”Dör till och med ibland”
Alla som rådfrågade honom manades dessutom att gaska upp sig, att se det positiva i livet. För en negativ inställning kan göra dig sjuk: ”Det finns folk som övertygats av stjärntydare, eller läkare, att de ska dö vid en viss tidpunkt, och bara av det skälet blir de faktiskt sjuka och dör till och med ibland.”
Det ska avslutningsvis sägas att även Descartes vacklade mot slutet. I en uppenbarelse av tvivel medgav han 1646 att det var enklare att ”nå tillfredsställande svar på moralfilosofins område än på medicinens som jag ju ändå lagt mer tid på: det är mycket lättare att hitta sätt att inte vara rädd för döden än sätt att förlänga livet på.”
