Vad får ett liv kosta?
Det är nu ett år sedan den första rapporten kom om ett nytt influensavirus i Mexiko. Det har varit ett tufft och dramatiskt år, inte minst därför att vi har tvingats fatta, förankra och förmedla stora, kostsamma och svåra beslut med långt mindre bakgrundskunskap än vad vi normalt brukar ha.
Besluten i influensahantering grundas på riskbedömning men också – och inte minst – riskacceptans. För det finns inga fasta normer. Vi har ingen bestämmelse som talar om vad en kollektiv försäkring för att rädda ett människoliv får lov att kosta. När myndigheter och regering ska göra en långsiktigt försvarbar åtgärdsplan baseras den på kunskap om tidigare pandemier, om influensavirus i allmänhet, vaccineffektivitet och biverkningar, det vi i beslutsögonblicket vet om det aktuella viruset och en värdering av svenska folkets riskacceptans.
Försäkringar, cykelhjälm, åskledare, dyra trafiklösningar – allt baseras på riskbedömningar. Mycket få av dem som omfattas av åtgärderna och som betalar för dem, privat eller med skattemedel, kommer att själva drabbas av olyckan. Ändå sätter de flesta på sig hjälmen eller accepterar skattekostnaden för planfria vägkorsningar.
Vi har ett internationellt sett högt säkerhetstänkande i Sverige och det var egentligen ganska självklart att myndigheterna skulle gå på linjen ”högsta möjliga säkerhet” när det gällde influensapandemin, och erbjuda vaccination till hela befolkningen. Alla inblandade myndigheter och politiker, vården och stora delar av svenska folket gjorde samma bedömning.
Många andra länder tog liknande beslut men svenskarna levererade också. Vi kom igång först inom Europa och vi vaccinerade fler i relation till invånarantalet än något annat land på norra halvklotet. Vi gjorde det trots rädslan för vaccinets biverkningar, tveksamhet hos många om det verkligen behövdes och den enorma ansträngning det innebar att få alla vaccinerade. Det var en storslagen insats av alla inblandade – inklusive de som lät sig vaccineras.
Det är en stor lättnad att influensan blev mildare än vi befarade – vi drabbades inte av stor dödlighet och den omfattande samhällspåverkan som kan bli följden av en pandemi. Detta trots att vi redan nu kan säga att vaccinet kom lite för sent för att påtagligt påverka infektionens utbredning.
Tyvärr är det inte så mycket mer vi kan säga just nu. Av flera skäl kan vi ännu inte utvärdera vaccinationernas effekt på lång och kort sikt. Om man ska kunna jämföra utfall måste också data vara jämförbara, och alla data måste ha tagits fram enligt samma kriterier. När en epidemi rasar som bäst är det förstås lätt att glömma bort anmälningsplikten och naturligt nog prioriterar man att ta hand om de sjuka. Effekten blir tyvärr att statistiken blir ofullständig och svårtolkad. Det är bland annat därför som vår kunskap om hur pandemin drabbade i Sverige och andra länder ännu inte är komplett och jämförbar.
Det är också mycket troligt att det nya viruset kommer att hemsöka oss flera år framöver. Först när vi fått fram väl validerade data för 2009 års epidemi och sett hur Sverige klarar influensan de närmaste två åren kan vi slutbedöma effekten av vaccinationerna. Då kan de som vill på allvar ta diskussionen om det var rätt eller fel beslut att vaccinera hela befolkningen.
Alldeles oavsett vilken åsikt som då kommer att få överhanden vill jag hävda att vaccinbeslutet, i den situation det togs, var det mest försvarbara av då möjliga beslut.
Annika Linde, Statsepidemiolog
