Osentimentalt om sorg
Lillemor sade inget till man och barn om sin hiv-smitta. Straffet blev hårt, i både domstol och medier. Men ingenting är bara svart och vitt. En ny film lyfter fram människan bakom det obegripliga. För att inte tala om virusnivåer.
Dokumentärfilmaren Ingela Lekfalk kom in i hivsmittade Lillemors liv bara några veckor innan hennes fängelsedom trädde i kraft. Då var Lillemor en kvinna vars liv just rasat samman, tyst och sluten. Hon dömdes till två och ett halvt års fängelse för försök till grov misshandel, då hon i flera år levt med sin man och deras två barn utan att berätta att hon hivsmittats redan som 19-åring.
Lillemor smittades 1986 av sin dåvarande pojkvän under en vistelse i Frankrike. Hon blev sjuk, fick sin diagnos och med den sin dödsdom. Men med stöd från framför allt sin mamma och så småningom effektiva bromsmediciner återvände livet långsamt för Lillemor. Någonstans på vägen förträngde hon sin sjukdom och försökte leva i ett samhälle där hennes sjukdom är tabu. Hon var övertygad om att hon skulle bli ensam i världen om hon berättade.
”Hivkvinnan”
Det var under fängelsevistelsen som dokumentärfilmaren Ingela Lekfalk långsamt lärde känna kvinnan som i sensationsrubriker och löpsedlar för bara några år sedan kallades för ”hivkvinnan”. I dokumentärfilmen ”Hur kunde hon?” låter Ingela Lekfalk Lillemor berätta sin egen historia.
I en scen i filmen som rymmer den samlade smärtan av år av förträngning av att leva med vår tids mest stigmatiserande sjukdom, ber hon sammanbitet sin väninna att läsa högt ur ett brev från hennes behandlande läkare. Där beskriver han att det fortfarande finns virus i hennes kropp, men att det inte längre går att hitta. Han skriver även att Lillemor kan arbeta och leva ett vanligt liv.
Filmen beskriver problematiken i att bromsmediciner i dag håller virusnivåerna i blodet så låga att de knappt går att detektera. Bromsmedicinerna minskar mängden cirkulerande virus och fördröjer effektivt sjukdomsutvecklingen. Informationsplikten ställs i skarp kontrast mot risken att tilldelas ett fängelsestraff och även att dömas av både medmänniskor och samhälle – som ”paria” som Lillemor själv säger i filmen. Ett faktum som understryks av att SVT tvekar att visa filmen över huvud taget, med argumentet att Lillemor kan komma att dömas mycket hårt av vissa människor.
För Lillemor kom allt fokus att hamna på virusmängden i blodet och inte hur hon skulle hantera själva sjukdomen resten av livet. Man kan spekulera i om vården svek henne eller om och hur Lillemor under alla år i så fall lyckades att hålla sig undan den vårdapparat som finns runt hivpatienter. Hon har av allt att döma skött sin medicinering. En utelämnad fråga i filmen är hur hennes kropp egentligen mår, hur bromsmedicinerna och eventuella biverkningar påverkar henne – hur hon orkar rent fysiskt.
Filmen handlar om starka kvinnor, men framför allt handlar den om ovanligt starka människor.
Förlorade vårdnadstvist
Varken maken eller barnen blev hivsmittade. I filmen berättar Lillemor om det stöd hon först fick av sin make när det vid ett läkarbesök kom fram att hon var hivsmittad, men hur han så småningom polisanmälde henne. Vilket ledde till Lillemors fängelsestraff och dessutom en förlorad vårdnadstvist. Just hennes kamp för att inte förlora kontakten med sina två små flickor är central i filmen. Lillemor framstår som en kärleksfull, humoristisk och stark person. Det vackra fotot av bland andra prisbelönte Anders Bohman framhäver filmens känsla av ett osentimentalt ljus över Lillemors sorg.
På ett indirekt sätt visar filmen också på vissa kunskapsluckor på myndighetsnivå, inte minst inom rättsväsendet.
Text: Susanne Karregård
Uppdaterad 2010-07-01 11:06
