Pandemijournalistik: Svår balans mellan myndigheter och journalister
När pandemihotet är över oss är det avgörande att media kan informera medborgarna om händelseutvecklingen. Frågan är hur den informationen ska se ut. Krisberedskapsmyndigheten har publicerat en studie som undersökt medierapporteringen i samband med fågelinfluensan 2006. Smittskydd recenserar och författarna besvarar kritiken.
På Krisberedskapsmyndighetens (KBM) uppdrag har forskare vid Institutionen för journalistik och masskommunikation vid Göteborgs universitet (JMG) undersökt medierapporteringen i samband med fågelinfluensan 2006, liksom de tbc-utbrott som förekom samma år.
Undersökningen är ambitiös och ger en god överblick av händelseförloppet och inblandade aktörer inom media och myndigheter.
Av undersökningen framgår att journalisterna ger myndigheterna gott betyg.
–Vilket betyg får då journalisterna? Både sött och salt kanske man kan säga.
Slutsatserna blir bland annat att avståndet mellan händelse och läsare inte bara påverkar omfattningen utan också kvaliteten på medierapporteringen. Ett utbrott i Vietnam beskrivs både mer sällan och mindre pålitligt än när viruset väl kommit till Småland. Då blir analysen sansad och mer frekvent.
Inte oväntat framgår också att experter och journalister inte alltid gör samma värdering, att det förekom en hel del löpsedlar med höga tonlägen, att felaktiga uppgifter sällan rättades i efterhand och att antalet vetenskapsjournalister hade viss betydelse för hur rapporteringen såg ut.
Undersökningen vågar sig dessutom på att ge några rekommendationer för hur mediebevakningen av epidemiska hot kan förbättras: fler vetenskapsjournalister bör anställas, fler experter bör komma till tals och det bör ske bättre uppföljningar för att dämpa den oro som ”inte längre är befogad”.
Undersökningen utgör onekligen intressant läsning och öppnar för en del frågor. Till exempel om poängen med att vara efterklok. Per definition måste bedömningar där och då utgå från spekulationer, det vore närmast tjänstefel att inte bereda sig på det värsta. Att i efterhand kritisera expertuttalanden och följande journalistik eftersom inget hände känns lite som att missa grunden i krisberedskap. Allt hänger på utfallet.
Man inser också hur problematiskt det blir när en myndighet, i det här fallet KBM, är beställare av en bedömning av journalistik relevant för myndigheten. Undersökningen talar om ”felaktiga” rubriker och ingresser, och axlar makten att avgöra när medierapporteringen är ”överdriven”. Kanske är det därför som kritiken bitvis skjuter i det blå. Att media skulle ha ansvar för att ”trappa ner” det som JMG uppfattat att media ”trappat upp” förutsätter inte bara ett annat medielandskap, det förutsätter en avsaknad av marknadskrafter. Man får kort och gott intrycket att media borde vara lite mindre som journalister, och i stället vara lite mer som experter – ja, nästan lite mer som ”myndigheter”.
Undersökningen kunde därför med fördel ha gått djupare in på orsaker och bakgrund. Ta den nämnda iakttagelsen om skillnaderna i rapportering beroende på avstånd. Bortsett från att en rimlig förklaring är att svenska redaktioner oftast inte har så stora resurser utomlands och därför tvingas lita på fler mellanled i informationskedjan, så är ett hett tips att det till del beror på var landet ligger – New York rapporteras troligen bättre än New Delhi. Och en orsak till mer sansad inhemsk rapportering kan vara att ingen människa smittades av fågelinfluensan i Sverige.
En viktig bakgrund borde dessutom inbegripa tsunamikatastrofen 2004, ett trauma som påverkade synen på alla katastrofhot inom överskådlig framtid. Inte minst politiker blev betydligt mer lyhörda efter den erfarenheten.
När det gäller tbc-utbrotten i Stockholm 2006 understryks alarmismen i media. Så var det säkert. Men alla som utan att själva vara experter – och även de ibland – som skrivit om tbc, inser mycket snabbt hur komplicerad sjukdomen är. Det är svårt att alltid ha en entydigt klar bild av förlopp, risker och prognoser, liksom smittspårning. Det blir i det sammanhanget direkt tveksamt med de insinuationer – apropå källkritik – som slängs ut i undersökningen om att forskare skulle vara ute för att främja sina privata forskningsintressen när de inte tonar ner faran.
En alternativ förklaring är att media faktiskt visar på den verklighet som omger oss. Forskarsamhället, liksom myndighetsvärlden, är lika lite som det övriga samhället befriat från en mängd olika intressen. Inte heller kan man hoppas på någon absolut sanning vid något givet tillfälle. Det kan inte ens en armé av specialreportrar ändra på.
Fågelinfluensan 2006 visade hur instabil och oförutsägbar situationen blir i ett skarpt läge, något som texten tydligt illustrerar.
Men det viktigaste måste ändå ha varit att samarbetet mellan de ansvariga myndigheterna fungerade så bra: de skötte sitt jobb. Precis som journalisterna.
