Tsunamikatastrofen – ingen förhöjd smittrisk
Det fanns inga förhöjda smittrisker för de svenskar som arbetade i Phuket, Thailand, veckorna efter flodvågskatastrofen. Det kunde smittskyddsläkarna Sven Blomqvist och Arne Runehagen konstatera när de besökte området som representanter för Centrala fältepidemiologiska gruppen, CFG.
– Vår främsta uppgift var att lugna svensk personal på plats, men kanske framför allt att lugna hemmaopinionen, säger smittskyddsläkare Sven Blomqvist.
Strax efter katastrofen i Sydostasien den 26 december fanns en oro att drabbade områden skulle sprida smittor bland lokalbefolkning, räddningspersonal och sjuka som väntade på hemtransport.
Bara några dagar efter katastrofen varnade WHO för den ”explosion av smittor” som kunde spridas bland människorna. Främst var man orolig för brist på rent vatten. Rädslan var också stor att alla lik som väntade på att begravas skulle sprida smittor. Mässlingsfall och stelkrampsfall kunde konstateras i Acehprovinsen i Indonesien. Massmedia varnade för ”hundratals skadade svenskar” som skulle tvingas isoleras vid hemkomsten på grund av risken för MRSA-spridning.
Inga smittsamma sjukdomar
Samtidigt försökte Johan Giesecke, statsepidemiolog vid Smittskyddsinstitutet, tona ner smittriskerna. Och i årets första EPI-aktuellt, SMI:s nätpublikation, kunde man läsa: ”För det första har majoriteten av människor som dör i en naturkatastrof inga smittsamma sjukdomar när dom dör och för det andra överlever få smittoämnen i en död kropp.”
Men för att lugna oroliga svenskar här hemma och i Thailand beslöt Räddningsverket att skicka ner två representanter för Centrala fältepidemiologiska gruppen (se även artikel nästa sida).
Sven Blomqvist och Arne Runehagen fick en förfrågan att resa den 12 januari. Fem dagar senare reste de ner som representanter för CFG. Gruppens uppgift är att med kort varsel resa ut till drabbade områden för att göra smittskyddsinsatser nationellt eller internationellt. Denna gång var uppdraget att kontrollera om det fanns några förhöjda smittrisker för den svenska personalen i Thailand.
– Den genomgång eller smittskyddsplan som vårt uppdrag resulterade i innehöll tre delar: smittrisker vid vistelse i Thailand, smittrisker efter en översvämning eller flodvåg och risker vid identifieringsarbete med avlidna. Vi tittade även på hygienförhållandena i de drabbade områdena, eftersom generalkonsultatet i Phuket fått förfrågningar om risker med vatten och avlopp, säger Sven Blomqvist.
Välorganiserat
Sven Blomqvist och Arne Runehagen möttes av en sjuksköterska när de anlände till flygplatsen i Phuket. Första dagen ägnades åt att besöka den svenska missionen som innehöll generalkonsulat, personal från Räddningsverket, polisen, Röda korset och svenska kyrkan.
– Allt var väldigt välorganiserat. Många av Räddningsverkets personal kom från försvaret. Det var planerings-möten morgon och kväll, lite i militärisk stil med korta redovisningar. Skulle man resa någonstans fick man lov att skriva färdmeddelanden.
De besökte även identifieringsplatsen för svenska offer, stränderna på Phukets västsida, Khao Lak och Phi Phi Island.
– Phi Phi Island var den plats som var minst uppröjd. Annars slogs jag av att det var en enorm aktivitet för att röja upp och återställa. I Khao Lak var det mesta redan bortröjt och i stället var där stora sandplaner. Det fanns en del skadade byggnader som skulle rivas, bland annat Blue Village där många svenskar bodde.
– Men vi kunde konstatera att det inte fanns några förhöjda risker. Det man kunde förvänta sig var ökade risker för mag-tarmsjukdomar. Men det är helt klart att Thailand har en hög hygienisk nivå och att infrastrukturen var intakt.
Med på sina rundresor till Phuketön, Khao Lak och Phi Phi Island hade Sven Blomqvist och Arne Runehagen en tolk, en ung man som var född i Thailand men uppväxt i Skellefteå. Något som underlättade kommunikationen.
Sven Blomqvist kunde konstatera att det fanns gott om vatten med små vattentäkter och avloppssystem. I ett område var 14 av 37 vattentäkter utslagna på grund av saltvattenintag.
– Småskaligheten gör infrastrukturen mindre sårbar. Blev några källor utslagna, kunde befolkningen använda de andra täkterna.
I ett katastrofområde är kanske den största smittrisken mag- och tarmsjukdomar, som exempelvis toxinproducerande e. coli (e-tec), salmonella och campylobakter eller virus som rota och calici. Det kan även finnas risk för kolera, förutsatt att den bakterien redan finns i området före katastrofen, och malaria om mycket sötvatten blir stillastående.
– Men i Thailand handlade det främst om stillastående saltvatten där mygglarver inte trivs. Och även om myggförekoms-ten ökar måste det finnas malaria för att smitta ska uppstå.
Sven Blomqvist konstaterar också att det sällan uppstår nya smittor vid en katastrof. Däremot kan spridning av de sjukdomar som redan finns i ett område förstärkas.
Smittskyddsläkarna ägnade en hel del tid åt att prata om myten att det ofta dör fler i epidemier vid en katastrof än av själva katastrofen.
– Det är en seglivad myt. Den kanske lever vidare från medeltiden under digerdöden, då man slängde in pestlik i belägrade områden.
– Däremot kan risken bli påtaglig att smittor sprids när folk bor primitivt, som i flyktingläger, under en längre tid. De fåtaliga läger som fanns i katastrofområdena i Thailand verkade dock mycket välskötta, säger Sven Blomqvist.
