Sjukdomsinformation om vancomycinresistenta enterokocker (VRE)

Enterokocker är en grupp tarmbakterier som ofta är ganska harmlösa men som ibland koloniserar sår, urinkatetrar m.m. Mest besvär orsakar de i samband med infektion eller kolonisation av främmande material inne i kroppen, t.ex. hjärtklaffar och proteser.

Enterokockerna har också blivit allt vanligare som orsak till sjukhusförvärvade infektioner, såsom urinvägsinfektioner, sårinfektioner och blodförgiftning (sepsis). En anledning till att dessa bakterier lätt sprids i en sjukhusmiljö är att de är naturligt resistenta (motståndskraftiga) mot en rad vanliga antibiotika och att de har förmåga att utveckla resistens mot alla kända antibiotika. Detta ger bakterierna en överlevnadsfördel på sjukhus med hög antibiotikaförbrukning. Ett särskilt bekymmer är de enterokocker (VRE) som utvecklat resistens mot vancomycin, ett för intensivvården mycket viktigt antibiotikum.

Allt sedan VRE beskrevs för första gången i Storbritannien 1988 har dessa bakterier spridit sig oerhört snabbt. I USA har andelen VRE på några år ökat från mindre än en procent till på vissa håll 20–30 procent. I Europa har VRE-problemet ännu inte nått samma omfattning som i USA. I Sverige har under perioden 2000-2006 rapporterats cirka 20 fall av VRE. Under 2007 och 2008 har det hos oss skett en kraftig ökning av VRE-fallen men majoriteten av dessa har ändå drabbat bara några enstaka sjukhus. (se Kommentarer).

Orsakande mikroorganism, smittvägar och smittspridning

Enterokocker (Enterococcus faecalis och Enterococcus faecium) förekommer naturligt i den normala tarmfloran och därmed ofta på huden kring ändtarmen och i urinröret. Vancomycinresistens hos dessa bakterier orsakas vanligen av två olika grupper av gener, benämnda Van-A och Van-B.

Dessa kan överföras från en resistent till en tidigare icke-resistent enterokock. På detta sätt kan resistensen "smitta" från en bakterie till en annan. Van-A-isolaten är också resistenta mot teicoplanin, ett annat viktigt antibiotikum inom intensivvården. Flera vårdrelaterade utbrott med stammar av E. faecium, resistenta mot alla tillgängliga antibiotika och 50 procents dödlighet vid invasiv infektion ("killer bugs"), har beskrivits från USA.

I de fall VRE finns hos en patient på en sjukhusavdelning kan det lätt ske en smittspridning till andra patienter på avdelningen om de hygieniska rutinerna sviktar. Patienter och personal kan lätt bli koloniserade (utan symtom) med bakterierna i tarmen och ett sådant bärarskap kan fortgå i veckor och månader.

Allmänt förebyggande åtgärder

Basala hygienrutiner skall tillämpas i alla vårdsituationer och i alla vårdmiljöer. Patienter som kan misstänkas vara VRE-bärare (tidigare känd bärare eller vistats på vårdinrättning utanför Norden eller på vårdinrättning inom Norden med kända problem) skall kontrollodlas för förekomst av VRE och andra multiresistenta bakterier. Konstaterade bärare med symtom kan ibland behöva isoleringsvårdas (t.ex. på infektionsklinik).

Vancomycin och besläktade antibiotika skall användas med stor återhållsamhet.

Åtgärder vid inträffade fall och/eller utbrott

En infektion eller ett bärarskap av vancomycinresistenta enterokocker skall enligt smittskyddslagen anmälas till smittskyddsläkaren i landstinget och Smittskyddsinstitutet. Fyndet skall även föranleda en smittspårning. All handläggning och utredning av patienter och/eller personal med VRE skall ske i samråd med vårdhygienisk expertis.

Kommentarer

Under slutet av 2007 och fortsatt under 2008 har många VRE isolat rapporterats till Smittskyddsinstitutet med 53 fall under 2007 och 618 fall under 2008. Under 2009 och 2010 minskade fallen till 402 respektive 214. Fallen kan i stort sett härledas till spridning av en specifik VRE-typ på sjukhus i Stockholm, Västerås och Halland. Intensiva åtgärder för att bryta smittspridningen har vidtagits på dessa sjukhus.

EU har förbjudit användandet av glykopeptidantibiotika (besläktade med vancomycin), t.ex. avoparcin, som tillväxtbefrämjande fodertillsats vid djuruppfödning. Det har visat sig att VRE är mycket vanliga hos slaktdjur på många håll i Europa. Sverige har sedan 1986 haft förbud mot användande av antibiotika som tillväxtbefrämjande tillsats i djurfoder.