Sjukdomsinformation om sorkfeber

Annan benämning: nephropathia epidemica

Sorkfeber är en virussjukdom som sprids via skogssork. Nära besläktade virus finns på andra håll i världen och kan ge upphov till mycket allvarliga infektioner. I jämförelse med dessa är sorkfebern en ganska mild sjukdom. Sorkfeber är en zoonos, d.v.s. en sjukdom som kan överföras mellan djur och människa.

Sorkfebern är i princip begränsad till områden norr om Dalälven, även om enstaka fall rapporterats från andra områden. Sjukdomen är mycket vanlig i Finland. Sorkfeber finns både i Tyskland och Danmark, och varför det just i södra Sverige inte finns smittade sorkar är oklart. Antalet rapporterade fall i Sverige varierar från år till år (150 - mer än 2000 fall), mycket beroende på om det är "sorkår" eller ej. I Norrland ses cykliska toppar med 3 - 4 års mellanrum. De senaste säsongerna har antalet fall ökat kraftigt.

Orsakande mikroorganism, smittvägar och smittspridning

Sjukdomen orsakas av Puumalavirus, ett s.k. hantavirus. Reservoar är skogssorken (Myodes glareolus). Smittade sorkar, som själv inte tycks bli påverkade eller sjuka, utsöndrar virus i saliv, urin och avföring.

Smittspridning från skogssork till människa sker framför allt via inandning av damm som förorenats av sorkars urin och avföring eller via direktkontakt med saliv, urin eller avföring. Det är svårt att ge något exakt svar på hur länge viruset överlever efter att det har utsöndrats från sorken eftersom faktorer som till exempel temperatur och luftfuktighet påverkar dess överlevnad. Gjorda studier visar dock att viruset kan vara smittsamt i två veckor, troligen ännu längre.

Hundar och katter drabbas inte av sorkfeber. Sjukdomen smittar troligen inte direkt från människa till människa.

Inkubationstiden anges vara 2–6 veckor.

Skogssorken är rödbrun på ryggen och ljusgrå till vit på buken. Kroppslängden är cirka 8 till 13 centimeter. Svansen är sällan längre än halva kroppslängden vilken gör att den skiljer sig från en vanlig mus som har en lika lång svans som kropp.

Symtom, komplikationer, behandling och diagnostik

Sjukdomen yttrar sig med hög feber, muskelvärk, allmän sjukdomskänsla och ofta svåra buk- och ryggsmärtor. Njurarna angrips och nedsatt njurfunktion kan ses under 1–2 veckor. Ibland kan hudblödningar uppträda. Trots att många är rejält sjuka tillfrisknar nästan alla utan kvarstående men. Dödligheten anges vara under 1 %.

Någon specifik behandling finns ej, eventuell behandling får därför riktas mot patientens symtom. Dialysbehandling kan krävas. Diagnos ställs genom att antikroppar påvisas mot virus i patientens blod. Genomgången infektion anses ge livslång immunitet.

Allmänt förebyggande åtgärder

Något vaccin finns inte.

För att förebygga smittspridning är det viktigt att tänka på att:

• undvika direktkontakt med gnagare.
• undvika inandning av damm som kan vara förorenat av sorkens utsöndringar. När du städar bör du inte dammsuga eller torrsopa. Spraya istället med disk- eller desinfektionsmedel och gör sedan rent med en blöt engångstrasa. Använd handskar och tvätta händerna noggrant efteråt med tvål eller desinfektionsmedel.
• använda handskar vid hantering av avföring, döda sorkar eller föremål där sorkar ofta befinner sig, till exempel ved.
• klippa eller kratta fjolårsgräs strax efter att det har regnat.

Andningsskydd, minst filterklass P2 och tättsittande mot ansiktet, kan minska risken för överföring av luftburen smitta om det används på rätt sätt. Läs mer om andningsskydd hos Arbetsmiljöverket.

Åtgärder vid inträffade fall och/eller utbrott

Sorkfeber är enligt smittskyddslagen en anmälningspliktig sjukdom, och inträffade fall anmäls till smittskyddsläkaren i landstinget och till Smittskyddsinstitutet (SMI). Vid inträffade fall bör gärna länsveterinären också informeras, i varje fall i län där sjukdomen är ovanlig. Isolering av sjuka personer är ej nödvändig då sjukdomen inte smittar från person till person.

Kommentarer

Sorkfeber beskrevs första gången i västerländsk litteratur 1934 av två svenska läkare, Zetterholm och Myhrman.