Sjukdomsinformation om sars (svår akut respiratorisk sjukdom)

Annan benämning: Severe Acute Respiratory Syndrome

Coronovirus (sars) Foto: Kjell-Olof Hedlund I början av 2003 blev världen varse en hittills okänd sjukdom kännetecknad av svår (ofta respiratorkrävande) lunginflammation med snabb spridning på vårdinrättningar. Den nya sjukdomen fick namnet svår akut respiratorisk sjukdom (SARS) och på mycket kort tid kunde forskarvärlden identifiera ett nytt virus, fastställa smittvägar och sätta in effektiva motåtgärder.

Orsakande mikroorganism, smittvägar och smittspridning

SARS orsakas av ett coronavirus. Den första stammen av SARS-CoV fick ta namn efter Dr Carlo Urbani, den WHO-läkare i Vietnam som först slog larm om den nya sjukdomen, och som själv blev ett av sjukdomens första offer utanför Kina (the Urbani strain).

Genetiska studier har visat att SARS-CoV på avgörande punkter skiljer sig från de tre tidigare kända coronavirusgrupperna, vilka hos människa normalt ger upphov till banala övre luftvägsinfektioner (se närmare information under förkylning i länksamlingen till höger).

Mycket talar för att SARS-CoV först nått människan från en hittills okänd smittreservoar bland vilda djur. De stora matmarknader med vilda djur som finns i södra Kina ger goda förutsättningar för överföring av SARS-viruset och andra smittämnen från djur till människa. En djurart som misstänks för smittspridning är palmmården.

Sjukdomen överförs vid tät kontakt mellan virusutsöndrande sjuk person och andra människor i dennes omgivning, och tidig rädsla för luftburen smitta har visat sig obefogad. De som insjuknat har i mycket hög utsträckning varit sjukhuspersonal som direkt vårdat SARS-patienter eller familjekontakter till dessa. Detta mönster kan i undantagsfall brytas. En kombination av massiv virusutsöndring (hos personer med underliggande sjukdomar) och i övrigt maximalt ogynnsamma omständigheter har medfört att enstaka personer eller händelser, s.k. ”super-spreading events” kunnat ge upphov till utbrott av varierande storlek. Det finns inget som tyder på att personer som bär på smittan utan att ha några symtom sprider sjukdomen vidare.

Inkubationstiden är vanligen två till fem dygn (upp till tio dygn).

Symtom, komplikationer, behandling och diagnostik

Huvudsymtomet vid SARS är feber, som inte sällan dyker upp ett till två dygn före de första luftvägssymtomen med hosta och andfåddhet. Andra vanliga tidiga symtom är aptitlöshet, muskelvärk och huvudvärk. I ett av utbrotten drabbades de flesta patienterna även av diarré.

Det finns inte någon effektiv specifik terapi utan behandlingen inriktas på symtomlindring. Av patienterna kräver 15–20 procent intensivvård och respiratorbehandling. Barn får i regel ett mildare sjukdomsförlopp. Dödligheten är hög (över 50 procent) bland äldre patienter och hos personer med svåra underliggande sjukdomar, men mycket låg bland yngre, tidigare friska personer.

Allmänt förebyggande åtgärder

De förebyggande åtgärderna är inriktade på att undvika att smitta förs in i landet, tidig upptäckt av misstänkta fall, snabb diagnostik och ett säkert handhavande av patienter och prover.

Åtgärder vid inträffade fall och/eller utbrott

Vid misstanke om samhällsfarlig sjukdom kan man vidta karantänsåtgärder (t.ex. isolera) mot friska människor som man misstänker utsatts för smittan. SARS är en smittspårningspliktig sjukdom. Svår akut respiratorisk sjukdom (SARS) klassas enligt smittskyddslagen som en allmänfarlig, och tillika samhällsfarlig sjukdom, och inträffade fall anmäls till smittskyddsläkaren i landstinget och Smittskyddsinstitutet (SMI). I en vårdsituation har traditionell ”barriärvård” med rock, handskar och andningsskydd visat sig vara mycket effektivt för att förhindra smittspridning. Det är viktigt att patienter med misstänkt SARS tas om hand direkt på infektionsklinik, utan att ha kontakt med andra personer på allmänna kommunikationsmedel, i väntrum och på akutmottagningar.