Sjukdomsinformation om malaria

Plasmodium-infekterade röda blodkroppar (malaria) Foto: Berit Schmidt-Aydin, Smittskyddsinstitutet Malaria är en mycket utbredd sjukdom inom de tropiska och subtropiska områdena av världen. Miljontals människor insjuknar varje år, och man räknar med att det varje år enbart i Afrika dör över en miljon barn i malaria. Sjukdomen, som sprids via myggor, har följt oss sedan urminnes tider och även dragit nytta av vissa av våra ingrepp i naturen, framför allt konstbevattningen. Sjukdomen är en vektorburen zoonos, d.v.s. en sjukdom som kan överföras mellan djur och människa.

Malaria har även funnits och kunnat spridas i Sverige. Utan några riktade åtgärder försvann sjukdomen av sig själv på 1930-talet. Till detta bidrog sådana insatser inom jordbruket som minskade kläckningsmöjligheterna för malariamyggan, t.ex. utdikning av våtmarker och torrläggningar av myrar. Förbättrade bostäder på landsbygden bidrog säkert också, liksom en förbättrad djurhållning. Därtill kom en bättre tillgänglighet till läkemedel, vilket minskade antalet smittsamma och därigenom också riskerna för smittspridning.

I Sverige rapporteras omkring 100 fall av malaria årligen. Samtliga är importfall och de flesta har smittats i Afrika.

Orsakande mikroorganism, smittvägar och smittspridning

Malaria orsakas av encelliga organismer, s.k. urdjur (protozo), som tillhör släktet Plasmodium. Det finns flera olika plasmodiearter. I första hand ger Plasmodium falciparum och P. vivax sjukdom hos människa, men också P. ovale, P. malariae och P. knowlesi. Parasiterna sprids via Anopheles-myggan, som även finns i Sverige. P. falciparum förekommer allmänt i tropikerna och är orsaken till praktiskt taget alla dödsfall i malaria. Det är också P. falciparum som är problemet när det gäller motståndskraft (resistens) mot malarialäkemedel.

P. vivax orsakar en mildare form av malaria, tål en lägre omgivningstemperatur och utvecklas också snabbare i myggvektorn och har därför möjlighet, om förutsättningarna i övrigt är goda, att överföras även i ett tempererat klimat som t.ex. Sveriges.

Förekomsten av malaria varierar stort inom tropikerna. Smittrisken kan kraftigt skilja sig åt mellan olika områden, vilket påverkar våra rekommendationer om hur sjukdomen bör förebyggas. De flesta till Sverige importerade fallen har smittats i Afrika och cirka 80 procent av dessa är orsakade av P. falciparum. Av de övriga, som alltså smittats i Asien eller Syd- och Mellanamerika, är P. vivax orsaken i drygt 80 procent av fallen.

Inkubationstiden är i regel två till fyra veckor, men kan i undantagsfall uppgå till flera år, eftersom vissa malariaparasiter kan ligga latenta i kroppen i åratal.

Symtom, komplikationer, behandling och diagnostik

Patienten insjuknar med illamående, feber, huvudvärk och muskelvärk. Vid en falciparuminfektion kan patienten snabbt bli medvetslös, få svåra diarréer och/eller utveckla chock. För att en sådan patient skall klara sig måste behandling insättas omedelbart.

Sjukdomsbilden vid infektion med övriga plasmodiearter är betydligt mildare, och det är här man kan se de karakteristiska feberattackerna och temperaturkurvorna "varannandags-" – respektive "vartredjedagsfrossa".Det finns ett flertal, mycket effektiva läkemedel mot malaria, däribland det traditionella kininet. Diagnos ställs genom mikroskopisk undersökning av tjock droppe/blodutstryk.

Allmänt förebyggande åtgärder

Man kan skydda sig mot malaria på i princip två olika sätt. Båda sätten bör nyttjas:

• undvika myggstick
  
• profylax med läkemedel

Genom att skydda sig mot myggstick kan man minska risken för malaria och andra insektsöverförda smittor. Man bör till kvällarna, den tid då myggorna framför allt biter, bära långärmade tröjor och långbyxor. Man bör också smörja in huden med myggmedel och till natten bör man ligga under myggnät. Fläkt eller luftkonditionering håller i viss mån myggen borta.

Det är vanligt, när man reser till ett område med malaria, att man ordineras läkemedel i förebyggande syfte. Antalet profylaktiska läkemedel är många, och bakom olika profylaxförslag skall ligga en kunskap om det aktuella malarialäget och känslighetsmönstret hos de malariastammar som är aktuella inom området. Profylaxen skall också anpassas till resans karaktär och till dess långvarighet. Olika rekommendationer kan vara likvärda. Trots adekvat profylax kan man ändå drabbas av malaria efter profylaxens upphörande, vilket resenären bör vara informerad om.

Malaria kan även spridas via blodtransfusion. Efter ett besök i tropikerna är man avstängd som blodgivare i sex månader. Personer som en gång haft malaria accepteras i regel inte som blodgivare.

Under flera år har man arbetat med att få fram ett fungerande malariavaccin men problemen är stora och ett kommersiellt tillgängligt vaccin lär dröja.

Åtgärder vid inträffade fall och/eller utbrott

Malaria är enligt smittskyddslagen en anmälningspliktig sjukdom och inträffade fall anmäls till smittskyddsläkaren i landstinget och Smittskyddsinstitutet (SMI). Dessa anmälningar är av betydelse för att skapa underlag för eventuella ändring av våra profylaxrekommendationer.

Kommentarer

• År 323 f Kr dog Alexander den store, endast 33 år gammal, i malaria (någon påstår tyfoidfeber). Han befann sig då i Babylon på hemväg från sina erövringskrig i Afrika och Asien. Man kan fundera över hur historien skulle ha gestaltat sig om Alexander fått leva i ytterligare några år.
• Under 2007-2008 har man uppmärksammat att det finns en femte plasmodiart som kan smitta människa, P. knowlesi. Den förekommer i Sydostasien, främst malaysiska Borneo (Sawarak), där kanske så många som 20 procent av all malaria kan vara orsakad av denna parasit. Den förekommer dock sporadiskt även på malaysiska halvön, i Thailand, Indonesien och Burma. Parasiten orsakar sjukdom främst hos macaca-apor, men kan också infektera människor, där sjukdomen har kunnat bli livshotande.