Sjukdomsinformation om kikhosta

Annan benämning: pertussis

Kikhosta är en över hela världen vanlig och smittsam barnsjukdom som nästan bara drabbar människa. I många utvecklingsländer bidrar kikhostan till en hög barnadödlighet.

Orsakande mikroorganism, smittvägar och smittspridning

Kikhosta orsakas av en bakterie, Bordetella pertussis, som fäster och tillväxer på vävnad i luftvägarna. Bakterierna utsöndrar ett gift (exotoxin) som är av betydelse för symtomen. Smittämnet finns hos den sjuke i luftvägarna och sprids som droppsmitta i anslutning till hostattacker. Smittsamheten är mycket hög.

Inkubationstiden är vanligen en till två veckor, men kan uppgå till tre veckor.

Symtom, komplikationer, behandling och diagnostik

Kikhosta börjar i typiska fall som en förkylning med hosta och eventuellt lätt feber. Hostan tilltar, börjar komma mer attackvis och blir efterhand allt intensivare. Efter någon eller några veckor uppträder de karakteristiska kikningarna.

I anslutning till hostattackerna kan barnet få svårt att andas och kan bli blått (cyanotiskt) i ansiktet. Hostattackerna avslutas ofta med att barnet hostar/kräks upp slem. Så småningom klingar hostattackerna av, och sjukdomen brukar vara överstånden efter sammanlagt cirka sex veckor.

Kikhosta behöver inte vara typisk kikhosta - vuxna och tidigare vaccinerade barn får ofta lindrig sjukdomsbild men kan ändå vara smittsamma.

I första hand spädbarn kan i anslutning till attackerna bli medvetslösa på grund av syrebrist. De brukar dock återfå medvetandet inom några sekunder. Spädbarn med kikhosta bör observeras på sjukhus under den värsta kikningsperioden och vid behov få andningsunderstöd.

Sjukdomen kompliceras ibland av lunginflammation som beror på sekundärinfektion med någon annan bakterie. Dödligheten i Sverige har under de senaste decennierna varit låg, men sju ovaccinerade spädbarn har avlidit i kikhosta under perioden 1997-2004. Vid de dödsfall som förekommit bland barn över 1 års ålder har det oftast funnits en bakomliggande sjukdom.

Kikhostan ger en långvarig immunitet. Immuniteten avtar med åldern, och av och till kan sjukdomen diagnostiseras hos äldre personer. Om antibiotika sätts in under den första veckan av kikhosteperioden kan sjukdomsförloppet lindras, vilket också minskar smittsamheten. Om kikningar redan uppträtt är antibiotika verkningslöst ur behandlingssynpunkt, men rekommenderas ändå som smittreducerande behandling i spädbarnsfamilj.

Diagnosen ställs vanligen utifrån den kliniska bilden och vetskapen om att kikhosta finns i den nära omgivningen. Den kan bekräftas genom att bakterien påvisas i prov från svalget.

Allmänt förebyggande åtgärder

Alla spädbarn erbjuds sedan 1996 vaccination vid tre, fem och tolv månaders ålder, med påfyllnadsdos vid tio år (barn födda till och med 2001) eller vid fem-sex och 14-16 års ålder (barn födda från 2002). Ovaccinerade spädbarn som utsatts för kikhosta bör ges antibiotika i förebyggande syfte. Äldre barn med småsyskon under ett år som får kikhosta bör likaså antibiotikabehandlas för att därigenom minska smittspridningsrisken.

Åtgärder vid inträffade fall och/eller utbrott

Kikhosta är enligt smittskyddslagen en anmälningspliktig sjukdom, och inträffade fall anmäls till smittskyddsläkaren i landstinget och till Smittskyddsinstitutet (SMI). Kikhosta är en smittspårningspliktig sjukdom. Barn med kikhosta kan delta i barngrupper om det orkar med aktiviteterna. Man måste räkna med att smittspridning redan skett och att en avstängning hjälper föga. Dock är det viktigt med information till föräldrar i barngruppen, särskilt om spädbarn finns i familjen.

Kommentarer

Vaccin mot kikhosta har funnits tillgängligt sedan 1950-talet och s.k. helcellsvaccin ingick i "trippelvaccinet", som infördes i Sverige i början av 1950-talet. Vaccination av småbarn avbröts i Sverige på grund av försämrad skyddseffekt.

De nya s.k. acellulära (cellfria) vaccinerna infördes hos oss 1996 efter stora kliniska prövningar och de flesta västländer har idag övergått från helcellsvacciner till acellulära vacciner. De äldre helcellsvaccinerna förknippas vanligen med ökad frekvens biverkningar.