Sjukdomsinformation om hepatit B

Hepatit B orsakas av ett virus som sprids via blod eller sexuellt. Smittämnet är globalt mycket spritt, i vissa delar av Afrika och Asien är 10–20% av befolkningen smittad, och även smittsam gentemot sin omgivning.

Orsakande mikroorganism, smittvägar och smittspridning

Hepatit B-virus infekterar enbart människa. Viruset omges av ett hölje – HBsAg. Innanför detta hölje finns andra antigena markörer, t.ex. HBeAg och HBcAg. Vid infektion och eventuellt senare sjukdomsläkning kan dessa markörer eller deras motsvarande antikroppar påvisas, och det uppkomna mönstret avslöjar om patienten läker ut sin infektion totalt eller går över i en kronisk sjukdomsfas med låg eller hög smittsamhet.

Hos en smittsam patient finns smittämnet i blod och flera andra kroppsvätskor. I västvärlden sprids hepatit B-virus främst genom att man använder orena injektionsnålar, eller genom att man har samlag med person som är smittbärare. Smitta kan också överföras om man får blod från en smittsam person (ibland mycket små mängder) på skadad hud eller på slemhinnor (som ögat), eller genom att man sticker sig på orena injektionsnålar.

I andra delar av världen är en vanligare smittspridningsväg den från mor till barn i samband med förlossning eller smittspridningen mellan barn i småbarnsåldern. En person med en akut hepatit B-infektion är höggradigt smittsam liksom vissa kroniska smittbärare.

Inkubationstiden är 2–6 månader.

Symtom, komplikationer, behandling och diagnostik

Hepatit B-virus orsakar en inflammation i levern. Alla blir inte gula i huden, många kan vara besvärade av trötthet och kan ha dålig matlust under veckor till månader (de akuta sjukdomssymtomen avviker annars föga från symtomen vid hepatit A). Infektionen läker vanligen utan bestående men, men hos vuxna utvecklar ett fåtal (c:a 5%) dock en kronisk leverinflammation, i regel kombinerad med fortsatt smittsamhet. Risken för kronisk sjukdom är större ju yngre man är vid smittotillfället. Nyfödda som smittas löper 90 % risk, barn i 1-årsåldern löper 50 % risk och barn i 2-4-årsåldern löper 20 % risk. Upprepade blodprov visar om och när smittsamheten upphör eller om sjukdomen går över i en kronisk fas. Hepatit B i kronisk fas kan förorsaka levercancer, vilket ses i Asien och Afrika.

Någon specifik behandling finns ej utan behandlingen får riktas mot patientens symtom. Diagnosen ställs genom att man söker påvisa virusantigen (HBsAg/HBeAg) alternativt antikroppar mot smittämnet i patientens blod.

Allmänt förebyggande åtgärder

Det finns möjlighet att vaccinera mot hepatit B. Vaccinet ges främst till personer som löper högre risk än andra att utsättas för hepatit B-smitta. Skyddseffekten efter 3 doser är över 90%.

Vaccinet kan också med god effekt ges till personer som just utsatts för smitta, ofta i kombination med specifikt immunglobulin. Detta gäller inte minst för de barn som föds av en hepatit B-infekterad mor. Dessa barn vaccineras vid födelsen och ibland, beroende på moderns smittsamhetsgrad, får de också immunglobulin.

Allt svenskt blodgivarblod testas för hepatit B (liksom för hepatit C, HIV, och ett antal andra kända blodsmittor). En person som har hepatit B med påvisbart hepatit B-ytantigen (HBsAg) får inte lämna blod.

Åtgärder vid inträffade fall och/eller utbrott

Hepatit B klassas enligt smittskyddslagen som allmänfarlig sjukdom, och inträffade fall anmäls till smittskyddsläkaren i landstinget och till Smittskyddsinstitutet (SMI). Hepatit B är en smittspårningspliktig sjukdom. Smittbärare ska informeras om risken för blodsmitta, om risken att sprida smitta vid oskyddade samlag och om betydelsen av kondom. Smittbärare måste vidare vid kontakt med sjukvård/tandvård informera om sin smittsamhet.

Kommentarer

WHO rekommenderade redan 1992 att alla länder med hög förekomst av hepatit B skulle införa allmän vaccination inom några år, samt att resten av världen skulle följa efter. Numera rekommenderar WHO länder med låg förekomst att de skall vaccinera spädbarn och dels komplettera med vaccination av äldre barn och tonåringar. Idag vaccineras barn i över 160 länder. I Europa har Skandinavien, Holland, England och Irland avstått. Skälen har varit den låga förekomsten och därmed den låga risken för infektion i förhållande till kostnaden för vaccination.