Sjukdomsinformation om fågelinfluensa

Bilden visar ett lågpatogent virus (H5N2) preparerat från hönsägg. Viruspartiklarnas form kan variera från sfäriska till mycket långa. Foto: SMI och SVA Annan benämning: aviär influensa, fågelpest

Fågelinfluensa är en s.k. zoonos, d.v.s. en sjukdom som kan överföras mellan djur och människa. Vilda fåglar som lever i närhet till vatten (främst andfåglar) anses utgöra den naturliga reservoaren för influensavirus. Hos vilda fåglar i hela världen cirkulerar en stor mängd olika influensa A-virus utan att orsaka påtaglig sjukdom hos fåglarna. Utbrott orsakade av influensavirus från vilda fåglar förekommer framförallt hos fjäderfä. Andra djurarter kan också smittas av influensa A-virus från fåglar ─ antingen direkt, via fjäderfä ─ eller via andra djurarter. I en del fall kan viruset också genom mutation anpassas till fortsatt spridning bland dessa arter. Så har till exempel gris, häst och människa utvecklat egna linjer av influensavirus. Samtliga tros ändå härstamma från influensa A-virus som cirkulerat hos vilda fåglar.

Orsakande mikroorganism, smittvägar och smittspridning

Fågelinfluensa orsakas av influensa virus typ A. Utifrån två ytstrukturer på influensaviruset, hemagglutinin (HA) och neuraminidas (NA), indelas influensa A-virus i olika subtyper, till exempel H2N3. Sexton olika subtyper av hemagglutinin och nio olika varianter av neuraminidas finns beskrivna. De flesta varianterna som finns hos vilda fåglar tros inte oförändrade kunna smitta till och orsaka sjukdom hos människa.

Influensa A-virus med hemagglutininsubtyperna H5 och H7 kan hos fjäderfä mutera till att bli aggressiva eller högpatogena. De orsakar då så gott som 100%-ig dödlighet i fjäderfäbesättningar och kan ha en utökad förmåga att infektera även andra arter. Människa kan i sådana fall smittas via nära kontakt med sjuka fåglar eller deras avföring.

Influensavirus kan förekomma i slaktkroppar och ägg från sjuka fåglar men viruset avdödas vid upphettning till 70ºC.

Egenskaperna vad gäller smittspridning och symptom tycks variera kraftigt mellan olika subtyper och även mellan olika stammar. Vid H7N7-utbrottet 2003 i Holland anser man att smittöverföringen inom familjen ─ person till person ─ var relativt vanlig. Motsatsen gäller för det pågående utbrottet av H5N1. Detta är det hitintills största kända utbrottet av fågelinfluensa bland fjäderfä. Det startade i Asien 2003 och har spridit sig till Europa, Mellanöstern och Afrika. Man anser här att en spridning person till person inom familjen endast har skett vid ett par tillfällen och då har det handlat om en mycket nära kontakt med en sjuk person. En smittspridning av H5N1 har förutom till människa även skett till några andra djurarter, främst kattdjur.

Till dags dato (december 2006) har 258 sjukdomsfall hos människa rapporterats varav 154 med dödlig utgång.

Inkubationstiden för smitta med H5N1 hos människa tros vara längre än för den vanliga säsongsbundna influensan och uppskattas till omkring 7 dygn.

Symtom, komplikationer, behandling och diagnostik

Symptomen hos människa, som smittats i anslutning till influenssjukdom hos fjäderfä, har varierat mellan olika utbrott. En del influensavirusvarianter har enbart orsakat mild sjukdom med exempelvis ögonlocksinfektion (= konjunktivit) och/eller övergående influensaliknande symptom, andra har orsakat allvarlig sjukdom med dödlig utgång.

De flesta fallen vid H7N7-utbrottet i Holland 2003 var lindrigt sjuka men en person drabbades av en allvarlig lunginflammation och dog.

Sjukdomsbilden hos de drabbade under det nuvarande utbrottet av H5N1 är annorlunda. De flesta har insjuknat med feber (ofta mer än 38ºC), och influensaliknande symptom såsom hosta och allmän sjukdomskänsla. I flera fall har debutsymptomen i stället varit diarré och kräkningar samt buksmärtor. Bröstsmärtor har varit vanliga liksom blödningar från näsa och tandkött. Några enstaka patienter har vid insjuknande enbart haft tecken på hjärninflammation.
De svårast sjuka har tidigt utvecklat en lunginflammation och så småningom en andningssvikt. Komplikationer från många andra organ har varit vanliga.
De på svenska marknaden förekommande antivirala medlen (”neuraminidashämmare”) har i laboratorietester visat sig vara effektiva mot fågelinfluensavirus. När man använt medlen för att behandla sjukdomsfall har dock behandlingseffekten varit mer tveksam. Behandlingen i övrigt är ”symtomatisk”, d.v.s. behandlingen riktar sig mot patientens aktuella symtom.
Diagnos kan ställas via virusisolering, nukleinsyredetektion (PCR) samt serologi, tester som samtliga utförs på Smittskyddsinstitutet (SMI).

Allmänt förebyggande åtgärder

I länder med pågående utbrott av fågelinfluensa bör man undvika direktkontakt med fåglar och fågelspillning. Noggrann handhygien, i synnerhet efter djurkontakt, rekommenderas. Djupfrysning av mat påverkar inte viruset, men upphettning av fågelkött och ägg till 70°C är ett effektivt sätt att avdöda influensavirus – en åtgärd som kan rekommenderas oavsett pågående influensautbrott. Vaccin avsett för människa finns för närvarande ej mot fågelinfluensa, men är under utvecklande.

För att förhindra att smitta drabbar även det svenska lantbruket rekommenderar Jordbruksverket att personer som varit i kontakt med fjäderfän eller andra fåglar i områden med utbrott av fågelinfluensa inte bör besöka svenska fjäderfäbesättningar de närmsta dagarna efter hemkomsten. Aviär influensa hos fåglar omfattas av epizootilagen.

Åtgärder vid inträffade fall och/eller utbrott

Det är endast fågelinfluensa av subtypen H5N1 som är anmälningspliktig enligt smittskyddslagen (= samhällsfarlig sjukdom), men vid misstänkta eller konstaterade fall av fågelinfluensa bör smittskyddsläkaren i landstinget kontaktas. Socialstyrelsen har utfärdat rekommendationer angående åtgärder vid inträffade fall och eller utbrott vilka beskrivs i dokumenten ”Hur undviker vi att människor smittas vid ett utbrott av fågelinfluensa, och hur hanterar vi dem som redan har smittats?” samt ”Stöd för sjukvårdens handläggning av humana fall med misstänkt fågelinfluensa (H5N1)”.

Dessa återfinns under ”Publikationer” på Socialstyrelsens hemsida.

Hur undviker vi att människor smittas vid ett utbrott av fågelinfluensa, och hur hanterar vi dem som redan har smittats?

Stöd för sjukvårdens handläggning av humana fall med misstänkt fågelinfluensa (H5N1)

Kommentarer

Det största hotet mot människors hälsa är inte smitta av fågelinfluensa i sig, utan möjligheten att den ska ge upphov till en för människa helt ny influensavariant. Normalt sker varje år hos människans influensa A-stammar en mindre förändring av arvsmassan. Detta beror på mutationer och fenomenet kallas för ”antigen drift”. Detta är skälet till att vaccineringen måste upprepas inför varje ny influensasäsong.

Influensavirus kan emellertid förändras mycket mer drastiskt om två helt olika influensavirus sammanblandar sin arvsmassa och bildar en ny variant (”antigent skifte”). Detta har hänt vid de två senaste globala världsepidemierna (pandemierna) av influensa – Asiaten 1957-1958 (Influensa A/H2N2) och Hongkong 1968–1969 (Influensa A/H3N2). Man har tidigare ansett att denna sammanslagning av virus skett hos gris, eftersom detta djur är känsligt för såväl fågelinfluensavirus samt för de stammar som förekommer hos människa. I och med att fågelinfluensa visat sig kunna överföras direkt till människa finns emellertid förutsättningar för att nytt virus på ett likartat sätt skulle kunna uppstå i en ”dubbelinfekterad” människa. Ett sådant nyskapat virus skulle kunna erhålla förmåga till effektiv smittspridning mellan människor och samtidigt orsaka en svår sjukdom med hög dödlighet (som Spanska Sjukan).

Fågelinfluensavirus påvisades hos flyttfåglar i Sverige under 2006. Inga humanfall har påträffats.