Sjukdomsinformation om babesios

Annan benämnig: piroplasmos

Babesios, eller piroplasmos, är en bland veterinärer välkänd malarialiknande, fästingöverförd sjukdom, som är vanligt förekommande bland kor och får i södra och mellersta Sverige. Sjukdomen är en vektorburen zoonos, d.v.s. en sjukdom som kan överföras mellan djur och människa. Sjukdomen är sällsynt hos människa i Sverige. När den ändå förekommer är den potentiellt allvarlig och ibland dödligt förlöpande. Det är i stort sett bara personer som saknar mjälte som drabbas av sjukdomen.

Orsakande mikroorganism, smittvägar och smittspridning

Babesia, som är nära besläktad med malariaparasiten, förökar sig i de röda blodkropparna. Ett hundratal babesiaarter är kända, men bara ett fåtal kan vara sjukdomsframkallande hos människan. Reservoar för smittan är framför allt smågnagare (USA) men också hjortdjur samt tamboskap (Sverige). Två fall av babesios har rapporterats ifrån Sverige och i båda fallen var orsaken B.divergens. Sjukdomen sprids via den vanliga fästingen (Ixodes ricinus), ej från människa till människa (utom teoretiskt via eventuell blodtransfusion). Inkubationstiden varierar men har angetts till mellan en vecka och tolv månader.

Symtom, komplikationer, behandling och diagnostik

Sjukdomsbilden är ospecifik och influensaliknande med feber, frossa, muskelvärk och ibland gulsot, beroende på sönderfall av röda blodkroppar. I sjukdomsbilden ingår därför även mörkfärgad urin samt en viss leverpåverkan. Hos personer som saknar fungerande mjälte ger B. divergens en allvarlig sjukdom med bl.a. hög feber, gulsot och njursvikt.

Vid babesios kan vissa antibiotika ges, i svåra fall kan blodutbytestransfusion prövas. Diagnosen ställs genom undersökning av blodutstryk (mikroskopi, parasiten kan ses i de röda blodkropparna). Blodprov för påvisning av antikroppar kan även vara av värde i diagnostiken.

Allmänt förebyggande åtgärder

Det finns inget vaccin mot sjukdomen hos människa.

Åtgärder vid inträffade fall och/eller utbrott

Några specifika smittskyddsåtgärder behöver inte vidtas, och sjukdomen är inte anmälningspliktig enligt smittskyddslagen. Inträffade fall bör meddelas smittskyddsläkaren och länsveterinären, eftersom de är av epidemiologiskt intresse.