EPI-aktuellt, vol 7, nr 5 (31 januari 2008)

Nyheter från Smittskyddssverige

Redaktionen

Redaktör: Frida Hansdotter
Ansvarig utgivare: Annika Linde

Tipsa om nyheter!

Har du tips om smittskyddsnyheter är du välkommen att e-posta redaktionen.

Prenumerera

Prenumerera på nyhetsbrevet EPI-aktuellt

Innehåll

Ökad resistens mot oseltamivir (Tamiflu) hos influensa A H1N1 stammar

Flera myndigheter har uppmärksammat att andelen resistenta influensa A H1N1 stammar har ökat. I Europa har man funnit att 19 av 148 influensa A H1N1 stammar har en mutation (H274Y) som orsakar resistens mot läkemedlet oseltamivir (Tamiflu). Tolv av dessa stammar har rapporterats från Norge. I Sverige har denna mutation påvisats i en av 13 H1N1 stammar. De undersökta virusstammarna kommer såvitt man vet inte från patienter som behandlats med oseltamivir. Det är för närvarande oklart varför mutationen uppstått.

Det finns idag två godkända läkemedel för behandling av influensainfektion: zanamivir (Relenza) och oseltamivir. Båda dessa läkemedel är neuraminidashämmare. Neuraminidashämmare är sialinsyraanaloger och hämmar virusenzymet neuraminidas (N) som är av betydelse för frisättningen av nybildade influensaviruspartiklar från den infekterade cellen. Detta resulterar i att nybildade viruspartiklar bildar stora aggregat som fastnar på cellytan och inte kan spridas vidare till andra celler. Flera mutationer har rapporterats orsaka resistens mot neuraminidashämmarna. Merparten av dessa mutationer är specifika för influensa typ (A och B) och N-typ (N1 och N2). Resistensutveckling mot neuraminidashämmarna är ovanligt och många av de mutationer i N som orsakar resistens ger även försämrad tillväxt- och spridningsegenskaper hos influensavirus. Mutationer i aktiva stället på N är särskilt kritiska. Denna typ av mutationer orsakar oftast reducerad N-aktivitet med >80%. Mutationer i området runt det aktiva stället påverkar oftast inte N-aktiviteten lika mycket.

Mutationen H274Y inducerar oseltamivirresistens för virus med N1, men inte för N2. Stammar med H274Y är fortfarande känsliga för zanamivir. Mutationen i H1N1 reducerar replikationen av virus i cellkultur och i mus med 1000 gånger. I försök med iller fann man att den muterade, resistenta stammen förökades sämre samt att den spreds sämre från iller till iller. Mutationen har påvisats kliniskt i både H1N1 och H5N1 stammar från patienter, men spridning av influensavirus med denna mutation har tidigare inte påvisats.

Vid tidigare studier har den sammanlagda oseltamivirresistensen varit 0.2% för vuxna samt 1.1% för barn. I en Japansk studie utvecklade sju av 43 barn som behandlats med oseltamivir för H1N1-infektion resistens. Alla stammarna hade mutation H274Y. Dessa barn behandlades dock inte med oseltamivirdos i förhållande till kroppsvikt och detta kan ha givit suboptimal behandling. Japan är det land som använder mest neuraminidashämmare per capita. Under säsongen 04-05 var ingen av 60 japanska H1N1 stammar resistenta mot oseltamivir men under säsong 05-06 var 4 av 172 (2,2 %) resistenta (alla med H274Y). Under säsong 06-07 var ingen av de analyserade H1N1 stammarna resistenta. För influensa A H3N2 stammar insamlade i Japan var oseltamivirresistensen 0.3% (3 av 1180) säsong 03-04 men inga av det 558 respektive 251 stammarna som analyserades 04-05 respektive 05-06.

Generellt ger H1N1 mildare symtom är H3N2 och B. Det är främst barn som infekteras. För alla de H1N1 stammar som har karaktäriserats i Sverige finner vi mycket stor likhet med den stam som ingår i vaccinet (A/Salomoöarna/3/2006 (H1N1). Svår H1N1-infektion hos äldre är ovanlig, och de som hör till riskgrupp och vaccinerat sig bör ha ett gott skydd mot den cirkulerande stammen. Kliniskt kommer den påvisade resistensen alltså troligen inte att bli något stort problem detta år, men intensifierad observans och forskning för förståelse av oseltamivirresistens är befogad.

/Mia Brytting, Avdelningen för virologi, SMI

Publicerad i nyhetsbrevet EPI-aktuellt 2008-01-31

Sapovirus orsakar utbrott av magsjuka

Till virusfamiljen calicivirus hör undergrupperna norovirus och sapovirus. Utbrott av norovirusinfektion är en mycket vanlig företeelse vintertid och vi använder numera ”vinterkräksjuka” för detta fenomen. Sapovirus diagnostiseras i huvudsak i samband med magsjuka hos små barn, t.ex. på förskolor. Eftersom endast ett fåtal laboratorier i landet har denna diagnostik uppsatt som rutinmetod, är det få fall som upptäcks och därmed uppmärksammas i SMI:s labrapportering. Diagnostiserade fall bland vuxna är ovanliga och när vi strax före julhelgen hittade sapovirus hos boende på ett vårdhem noterades detta speciellt. Under den senaste månaden har sapovirus påträffats på ytterligare ett tiotal platser, i samtliga fall hos vuxna. På SMI diagnostiseras tarmvirus med hjälp av elektronmikroskopi, en metod som förutsättningslöst kan detektera förekommande virus bara de finns i relativt stor mängd i provet.

Sapovirus i prov från ett av vinterns utbrott

De molekylärbiologiska detektionsmetoder som ofta används för analys av calicivirus är specifika för norovirus. Det är därför inte så konstigt att sapovirus bara har rapporterats från ytterligare ett laboratorium förutom SMI. Man kan dock anta att vi bara påvisat en mindre del av de sapovirusutbrott som hittills förkommit i vinter.

Bilden av vinterns sapovirusutbrott liknar mycket den vi upplevde under vintrarna 2002-4. Då liksom nu insjuknar vuxna på olika former av vårdinstitutioner. Den kliniska bilden liknar den vi är vana att se vid norovirusinfektion, där både personal och patienter drabbas av kräkningar och diarré. Den gången cirkulerade en tidigare i Sverige ej påvisad genogrupp av sapovirus. I de nu aktuella utbrotten är det alltså åter vuxna personer som drabbats, men det tycks inte vara samma virustyp som 2002-4 (då Genogrupp 4). De första typningsresultaten från vinterns utbrott pekar istället mot ett Genogrupp 1 virus. Det återstår att undersöka om det även nu rör sig om en enda virusstam som sprider sig över landet.

/Kjell-Olof Hedlund, Kunskapscentrum för Mikrobiologisk Beredskap, SMI

Publicerad i nyhetsbrevet EPI-aktuellt 2008-01-31