EPI-aktuellt, vol 6, nr 5 (1 februari 2007)

Nyheter från Smittskyddssverige

Redaktionen

Redaktör: Frida Hansdotter
Ansvarig utgivare: Annika Linde

Tipsa om nyheter!

Har du tips om smittskyddsnyheter är du välkommen att e-posta redaktionen.

Prenumerera

Prenumerera på nyhetsbrevet EPI-aktuellt

Innehåll

Verotoxinbildande E.coli, (så kallade VTEC/EHEC-bakterier,) smittvägar, förekomst samt risker för folkhälsan undersökta

Idag lämnas en rapport om VTEC-bakteriers smittvägar, förekomst och risker till Jordbruksdepartementet. I Sverige används normalt benämningen VTEC när infektionen finns hos djur och när smittan finns hos människa benämns den EHEC. VTEC-bakterier orsakar allt från mild diarré till blodiga diarréer och njursvikt. Även symtomfria bärare förekommer liksom enstaka fall av komplikationer till exempel i form av neurologiska störningar. Infektionsdosen är mycket låg och inkubationstiden är vanligen 3-4 dygn.

Ansvariga myndigheter för rapporten är Jordbruksverket, Statens Veterinärmedicinska Anstalt, Livsmedelsverket i samråd med Smittskyddsinstitutet, Socialstyrelsen, och Naturvårdsverket.

Sommaren 2005 smittades drygt 130 människor av bakterien VTEC O157 efter att ha ätit smittad sallat. Som en följd av detta fick berörda myndigheter i uppdrag av Jordbruksdepartementet att undersöka VTEC bakteriers smittvägar, förekomsten hos livsmedelsproducerande djur och i livsmedel och riskerna för folkhälsan. Dessutom skulle förslag på åtgärder för att minska smittrisken för människor lämnas. En arbetsgrupp med representanter från berörda myndigheter tillsattes för att utföra uppdraget. Arbetsgruppen har valt att fullgöra uppdraget genom att sammanställa en riskprofil som nu finns i rapportform.

Några av slutsatserna som dras:

VTEC utgör ett hälsoproblem och hot för människor. Antalet rapporterade fall med VTEC-infektion har ökat under de senaste åren.
I samband med utredningar av smitta mellan djur och människa har framför allt VTEC O157 isolerats från nötkreatur.
Sverige har liten erfarenhet av specifikt insatta åtgärder i djurbesättningar för att minska smittrycket av VTEC O157 och andra VTEC.
VTEC O157 kan överleva långa perioder i stallmiljö, gödsel, mark och vatten.
Smitta har bland annat överförts via kött och köttprodukter, opastöriserade mejeriprodukter, men också via grönsaker och frukt.
Hygienen vid slakt är central för att förebygga förekomst av VTEC i animaliska råvaror.

Bland kunskapsluckorna kan nämnas:

De sjukdomsframkallande egenskaperna hos VTEC är inte helt kända.
Geografiska skillnader i förekomst respektive fördelning av olika typer av VTEC hos befolkningen är inte ordentligt kartlagda. Motsvarande kunskap saknas också för nötkreatur och andra djur.
Betydelsen och förekomsten av friska smittbärare är inte känd.
Smittkällan är okänd för en stor del av de sporadiska fallen bland människor.
Mer kunskap behövs om insatser i djurbesättningar för att minska förekomsten i gödsel.
Det saknas en praktiskt fungerande och ekonomiskt acceptabel metod för att bli av med VTEC-smitta i gödsel.
Underlag för att bestämma krav på vattenkvalitet vid bevattning av vegetabilier saknas.

Bland åtgärdsförslagen kan nämnas:

Alla inblandade parter bör sträva efter att täcka kunskapsluckorna som hämmar insatserna mot VTEC.
Samordnad information bör återkommande ges till allmänheten från berörda myndigheter och näringar.
Undersökningar i nöt- och fårbesättningar avseende andra VTEC-typer än VTEC O157 bör göras.
Försök med probiotika, vaccin, bakteriofager bör göras inom ramen för frivilliga program för att minska utsöndringen av VTEC i regioner med hög förekomst.
Statligt subventionerade försök med att bli av med VTEC i gödsel för att minska miljösmittan bör göras.
Insatser mot smutsiga djur som kommer till slakt bör intensifieras.
Kontroll av och avlägsnande av fekala föroreningar på slaktkropparna bör intensifieras och vid behov åtföljas av skärpta slaktrutiner.
Kriterier för den mikrobiologiska kvaliteten på bevattningsvatten till i första hand bladgrönsaker bör fastställas.

Ladda ner rapport i sin helhet:

Verotoxinbildande E.coli- VTEC-bakteriers smittvägar, förekomst samt risker för folkhälsan

Ytterligare upplysningar:

Lars Plym Forshell, Livsmedelsverket: 018 – 17 55 82, 0709 – 24 55 82
Roland Lindqvist, Livsmedelsverket: 018 - 17 56 31
Elöd Szanto, Jordbruksverket: 036 - 156104
Sofia Boqvist, Statens Veterinärmedicinska Anstalt: 018 - 674210
Anders Lindberg, Socialstyrelsen: 08 - 55 55 31 68
Sven Löfdahl, Smittskyddsinstitutet: 08 – 457 24 21
Yvonne Andersson, Smittskyddsinstitutet: 08 - 457 23 68

Publicerad i nyhetsbrevet EPI-aktuellt 2007-02-01

ECDC-rapporter om influensavaccination av barn och pneumokockvaccination av äldre

På ECDC:s hemsida (www.ecdc.eu.int) finns två expertrapporter som tar upp influensavaccination av småbarn respektive pneumokockvaccination av äldre.

Expertgruppens bedömning är att beslutsunderlaget behöver kompletteras före ställningstagande till allmän vaccination av små barn mot influensa, inkluderande bättre kartläggning av hur stor sjukdomsbördan är bland småbarn i olika åldersgrupper och vilket doseringsschema som ger bästa resultat. Det är väl känt att de minsta barnen (under 6 månader) kan drabbas av svår influensasjukdom, men det är först från 6 månader som vaccination kan ges. Skyddseffekt har huvudsakligen påvisats i studier där större barn deltagit, medan det är mer sparsamt med data i åldersgruppen 6 månader till 2 år. En efter ECDC-rapporten publicerad studie (1) ger stöd för att två doser bör ges till tidigare ovaccinerade barn i denna åldersgrupp.

När det gäller pneumokocker stödjer ECDC:s expertpanel vaccination av äldre (>65 år) med 23-valent vaccin. Denna strategi har stöd i de flesta hälsoekonomiska utvärderingar, och bedöms vara mer kostnadseffektiv än en strategi att vaccinera enbart högrisk grupper bland äldre.

/Rose-Marie Carlsson

Referens

1. Allison MA et al. Influenza vaccine effectiveness in healthy 6- to 21-month-old children during the 2003-2004 season. J Ped 2006;149:775-62

Ladda ner rapporter:

Influenza vaccination for children

PPV23 vaccination for elderly

2007-02-01

Publicerad i nyhetsbrevet EPI-aktuellt 2007-02-01

Rift Valley Fever i Kenya

Sedan december 2006 rapporteras ett ökande antal fall av Rift Valley Fever (RVF) från nord östra Kenya. Sjukdomen drabbar framförallt boskap och vilda djur men över 500 dödsfall bland människor finns också rapporterade. Vidare har dödsfall både bland djur och människor noterats från andra sidan gränsen i Somalia.

Sjukdomen orsakas av ett virus som vanligen sprids genom myggor. Efter de stora nederbördsmängder som skedde i gränstrakterna mellan Kenya och Somalia under slutet av 2006 har myggpopulationen ökat samtidigt som djur förflyttat sig. Smitta kan också överföras vid hantering eller konsumtion av sjuka djur. Detta är en smittväg som drabbar inhemsk befolkning som lever under dåliga sanitära förhållanden.

Symptomen som uppträder någon vecka efter smittillfället är plötsligt insättande feber, huvudvärk, muskel och ledvärk, illamående och kräkningar. I svåra fall uppstår också blödningar med retiniter, encephaliter och hepatiter.
Vaccination finns för användning på djur och detta har nu givits i Kenya. Sjukdomen drabbar i första hand lokalbefolkning på landsbygd men då enstaka fall nu även setts i centrala Kenya där det finns fler besökare från Sverige finns anledning att uppmärksamma förekomsten.

Sjukdomen gör det ännu viktigare att skydda sig mot myggbett genom att sova under myggnät, använda myggstift och att ha täckande klädsel kvällstid. Riskerna för att tillfälliga besökare skall drabbas bedöms som små men för den som insjuknar med symtom förenliga med RVF kort tid efter vistelse i området är sjukvårdskontakt nödvändig.

/Anders Blaxhult

Läs mer:

ProMed: Rift Valley fever - Eastern Africa (10): Kenya. (29 jan 2007)

SMI:s webbplats: Rift Valley fever

2007-02-01

Publicerad i nyhetsbrevet EPI-aktuellt 2007-02-01

7,5 miljoner förhindrade mässlingsdödsfall 1999-2005

Enligt WHO skattades det totala antalet mässlingsdödsfall i världen till 873.000 fall år 1999 medan motsvarande siffra år 2005 är 345.000. Det innebär en minskning med 60%. Totalt beräknar WHO att vaccination mot mässling under denna tidsperiod förhindrat närmar 7,5 miljoner dödsfall. Trots detta är mässling fortfarande en av de vanligaste orsakerna till dödsfall bland barn i stora delar av världen.

”The Measles Inititative”, som är en gemensam satsning av bl.a. WHO, FN, CDC, arbetar för att alla världens barn ska nås av mässlingsvaccination, för övervakning av sjukdomsförekomst samt förbättrad vård. Målsättningen till år 2010 är att minska antalet dödsfall med 90% jämfört med innan detta handlingsprogram startade år 2001.

WHO:s regionala mål för Europa är att eliminera mässling till år 2010.

/Rose-Marie Carlsson