EPI-aktuellt, vol 4, nr 12 (24 mars 2005)

Nyheter från Smittskyddssverige

Redaktionen

Redaktör: Frida Hansdotter
Ansvarig utgivare: Annika Linde

Tipsa om nyheter!

Har du tips om smittskyddsnyheter är du välkommen att e-posta redaktionen.

Prenumerera

Prenumerera på nyhetsbrevet EPI-aktuellt

Innehåll

Misstänkt rabies från insmugglad hund

Detta är en sammanfattning av omständigheterna till postexpositionsprofylax mot rabies efter hundbett ådraget i Haparanda mars 2005.

Juni 2003 fördes en 1 1/2 månaders hundvalp in till Haparanda. Hunden var en kaukasisk fårhund, en mycket ovanlig hundras och enligt uppgift infördes hunden från S:t Petersburg där den möjligen har sitt ursprung. Hunden infördes av en vän till familjen och en 30-årig kvinna blev ägare till hunden. Enligt distriktsveterinär är det illegalt att ta in hundar av denna ålder, så det hela måste betraktas som en smuggelhund. Det är tydligen mycket vanligt på bägge sidor av Torneå älv med hundar importerade från Ryssland enligt ägaren av hunden.

I juli 2003 förde ägaren över hunden till finska sidan där hunden fick en rabiesspruta och två sprutor mot valpsjuka. Distriktsveterinären har sett ett skriftligt dokument om detta men det fanns inga uppgifter om blodprov för att kontrollera rabiesantikroppar. Därefter har hunden varit mest på ägarens gård i separat hundgård men även vistats inomhus hos familjen. Ägaren förnekar att hunden tagits över gränsen efter vaccineringen i Torneå - man har mest haft hunden på gården men även gått i skog och mark med den. Ägaren förnekar kontakt eller bett av andra djur eller hundar.

Den 11 mars 2005 (hunden är nu nästan 2 år) bet hunden oprovocerat ägaren i höger hand. Hon fick ett stort sår med forsande blod och svimmade nästan av men återhämtade sig. Hon uppsökte distriktsläkare på sin vårdcentral som tyckte såret såg bra ut och hon fick ingen antibiotika eller övrig behandling. Efter detta anfall verkade hunden lynnig och ägaren låste in hunden i hundgården.

I helgen blev hunden mera ilsken och ägaren blev rädd att mata den och gå in i hundgården. Hon kontaktade 21/3 polis för att avliva hunden men dessa hänvisade till distriktsveterinär. När veterinären kom till hundgården möttes han av en mycket ilsken hund med aggressivt och även självmutilerande beteende (bet sig i svansen). På grund av detta beteende kunde man inte kliniskt utesluta rabies. Distriktsveterinären kontaktade Veterinärmyndigheter och Jordbruksverket, som beslöt att obduktion av hunden för att utesluta rabies skulle utföras efter att ägaren ville att hunden skulle avlivas.

Distriktsveterinären lyckades tillsammans med sin assistent, en 23 årig kvinna, ge hunden köttbullar preparerade med droger och hunden somnade in och man avlivade enligt gängse teknik. Under denna procedur tycks assistenten ha fått en sårskada på vänster lillfinger och det är oklart om detta var från tass eller tand men en ytlig sårskada uppstod där. Hunden hade ett klart patologiskt beteende och normal inkubationstid för rabies hos hund kan vara 3 veckor till ett år men enligt uppgift kan en rabiesspruta förlänga inkubationstiden.

Efter diskussion med SMI beslöts att postexpositionsprofylax var nödvändigt att ge. Ägaren och assistenten fick på kvällen en första dos rabies-vaccin och rabies-immunoglobulin beställdes upp akut och gavs den 22/3 till assistenten med lokalinjektion vid fingret och resten i quadriceps. Under eftermiddagen gavs besked från Uppsala att preliminära prover var negativa för rabies på hunden och den planerade postexpositionsprofylaxen bröts för bägge patienterna och rabies-immunoglobulinet hann man aldrig ge till ägaren.

Sammanfattning: Det tursamma facitet av denna incident illustrerar ändå tydligt problemet vi har med de nya öppna gränserna till öst. Vi har sannolikt en omfattande smuggling av hundar från Ryssland till Norrbotten, vilket kan leda till mycket svåra ställningstaganden som ovanstående händelse tydligt visar.

/Torbjörn Sundkvist, överläkare, Infektionskliniken, Sunderby Sjukhus

Publicerad i nyhetsbrevet EPI-aktuellt 2005-03-24

Invasiv pneumokocksjukdom – en gammal nykomling i övervakningen

Sedan den 1 juli förra året skall alla fall av invasiv infektion med pneumokocker rapporteras enligt Smittskyddslagen. Men även om sjukdomen är en nykomling bland de anmälningspliktiga sjukdomarna har den redan sedan tidigare övervakats i den frivilliga laboratorierapporteringen. Antalet fall och åldersfördelningen bland fallen under 2004 skiljer sig inte nämnvärt från tidigare år, vilket indikerar att övergången mellan de två övervakningssystemen fungerat relativt smärtfritt (se dock en liten påminnelse längst ner!).

Epidemiologi och trender

Invasiv pneumokockinfektion ses främst bland de äldre. Ungefär hälften av fallen som rapporterats mellan 1998 - 2004 var 65 år eller äldre, bland de övriga finns främst vuxna i övre medelåldern. Runt 5 % var barn mellan 0-4 år. Åldersfördelningen har varit relativt stabil mellan åren.

Vanligast är att pneumokocker isoleras i blod. De senaste åren har runt 95 % av fallen haft pneumokocker i blod, och 5 % i likvor. Antalet fall och fördelningen mellan blod och likvor har dock inte alltid varit densamma. Under slutet av 80-talet och början av 90-talet ökade antalet fall av pneumokock-sepsis utan känd orsak, för att sedan stabiliseras runt 1100-1200 fall per år i mitten av 90-talet (Figur 1). Samma förändring sågs dock inte i antalet fall av pneumokock-meningit, där antalet legat mer stabilt runt 45-70 fall per år under samma period.

Figur 1. Antal fall av pneumokocker i blod (ljusblått) och likvor (mörkblått) 1988 – 2004
Fig. 1. Pneumokocker i blod och likvor 1988-2004

Invasiv pneumokocksjukdom har en tydlig säsongsvariation (figur 2). Flest fall rapporteras under vintern, och de flesta år når antalet fall sin topp i februari-april, då mellan 100-177 fall per månad har rapporterats under de senaste åren. Under augusti och september är antalet fall som lägst, med runt 40 fall på en månad.

Figur 2. Antalet anmälda fall av invasiv pneumokocksjukdom per månad mellan åren 1999 – 2004
Figur 2. Antalet anmälda fall av invasiv pneumokocksjukdom per månad mellan åren 1999 – 2004

Invasiva pneumokocker och penicillinresistenta pneumokocker – vad anmäls var?

Det har under det första halvåret varit en viss förvirring kring hur invasiva pneumokocker skall anmälas. De som ännu inte har tillgång till det nya rapporteringsverktyget SmiNet2 måste tills vidare anmäla invasiv pneumokocksjukdom via pappersblankett. Av misstag har dock många icke-resistenta invasiva pneumokocker anmälts som penicillinresistenta pneumokocker (PRP) via SmiNet1. Under hösten har vi försökt verifiera alla invasiva PRP-fall för att försäkra oss om att de inte är anmälda under fel diagnos, men det finns fortfarande en viss osäkerhet i siffrorna från 2004.

Vi har också fått in mycket få kliniska anmälningar av invasiva pneumokocker, vilket troligtvis beror på att många fortfarande missat att sjukdomen blivit anmälningspliktig. Även detta gör att siffrorna blir något osäkrare än de behöver vara.

Hur gör man då med en resistent (MIC PcG > 0.5 mg/L), invasiv pneumokock? Konsekvensen av den nya lagen blir att den skall anmälas två gånger, både som invasiv pneumokock och som pneumokock med nedsatt känslighet mot penicillin.

/Liselotte Högberg

Publicerad i nyhetsbrevet EPI-aktuellt 2005-03-24

PRP – incidensen fortsätter öka något

Antalet anmälda fall av PRP (pneumokocker med nedsatt känslighet för penicillin, MIC PcG > 0.5 mg/L) ökade år 2004. Årets siffror är något osäkrare än tidigare år (se notisen om invasiva pneumokocker), men faktumet att det är andra året i rad som incidensen ökar kan tala för att den tidigare stadigt minskande trenden har vänt (Figur 1).

Incidensen har dock ännu inte nått de nivåer som noterades under slutet av 90-talet. Det är dock inte helt klart att den minskning som setts i incidensen fram till 2002 kan förklaras av en minskad förekomst av PRP, då det finns indikationer på att diagnosintensiteten minskade under samma period. En minskande trend har setts i incidensen av det totala antalet isolerade pneumokocker (oavsett resistens), samt en minskning i antalet utförda nasofarynxodlingar i landet.

Figur 1. PRP-incidens per 100 000 invånare och år mellan 1997-2004
Figur 1. PRP-incidens per 100 000 invånare 1997-2004

Rutiner och indikationer för smittspårning kring kliniska fall av PRP varierar betydligt mellan de olika landstingen, vilket gör det svårt att jämföra siffror och trender mellan länen. I vissa områden genomförs en aktiv och intensiv smittspårning vilket resulterar i att fler asymptomatiska fall identifieras, jämfört med län där endast personer som aktivt söker vård provtas.

Majoriteten av de anmälda fallen är barn under sex år. Mindre ansamlingar av fall i åldersgrupperna 25-40 år och 60-70 år kan också noteras, vilket förmodligen representerar smittspridning från barn till föräldrar och mor/far-föräldrar. Endast enstaka fall rapporteras med ett MIC PcG över 2 mg/L, och majoriteten av dessa fall har smittats utomlands.

Det finns mer information om resistensläget hos pneumokocker i SwedRes, resistensårrapporten som ges ut i samarbete mellan SMI och STRAMA (Strategigruppen för rationell antibiotikaanvändning och minskad antibiotikaresistens). Tidigare årgångar av SwedRes hittar du på SMI:s webbplats, och SwedRes 2004 kommer ut senare i vår.

/Liselotte Högberg

Publicerad i nyhetsbrevet EPI-aktuellt 2005-03-24