EPI-aktuellt, vol 3, nr 6 (5 februari 2004)

Nyheter från Smittskyddssverige

Redaktionen

Redaktör: Frida Hansdotter
Ansvarig utgivare: Annika Linde

Tipsa om nyheter!

Har du tips om smittskyddsnyheter är du välkommen att e-posta redaktionen.

Prenumerera

Prenumerera på nyhetsbrevet EPI-aktuellt

Innehåll

TV-tipset: Medicinens förlorade seger?

I TV-programmet Vetenskapens Värld kommer dokumentären ”Medicinens förlorade seger” visas den 9 februari klockan 20.00. Den svenskproducerade filmen är bekostad av Europeiska kommissionen med syfte att informera och väcka debatt till debatt kring överanvändningen av antibiotika och det växande problemet med antimikrobiell resistens.

Publicerad i nyhetsbrevet EPI-aktuellt 2004-02-05

Vancomycinresistenta enterokocker (VRE) 2000-2003

Enterokocker är en av de vanligaste orsakerna till svår sjukhusförvärvad infektion och en bakterie som ofta ställer till med bekymmer då den är naturligt resistent mot ett flertal antibiotika, såsom aminoglykosider och cefalosporiner. Resistens mot tetracyklin, makrolider och kloramfenikol är också vanligt. Ett av de viktigaste antibiotika för behandling av enterokocker är vancomycin och vancomycinresistenta enterokocker (VRE) har varit anmälningspliktiga sedan 2000.

Under de tre första åren av anmälningsplikten (2000-2002) låg VRE på en stabil och låg nivå kring 20 fall per år. Under 2003 har antalet rapporterade nästan tredubblats från 19 fall under 2002 till 49 fall under 2003. Merparten av denna ökning kan förklaras av två sjukhusutbrott i Örebro respektive Malmö med omfattande kontaktspårning. Under tidigare år har ett liknande större utbrott inträffat i Umeå under 2000. Stockholm är det enda landsting som varje år under perioden haft åtta eller fler fall.

Figur. Anmälda VRE-fall per landsting 2000-2003.
Figur. Anmälda VRE-fall per landsting 2000-2003.

Kolonisering och infektion med VRE ökar med ökande ålder, med undantag för den allra äldsta åldersgruppen.

Figur: Anmälda fall av VRE 2000-2003; antal fall per 100 000 i olika åldersgrupper.
Figur: Anmälda fall av VRE 2000-2003; antal fall per 100 000 i olika åldersgrupper.

/Karl Ekdahl

Publicerad i nyhetsbrevet EPI-aktuellt 2004-02-05

HIV år 2003

Enligt gällande smittskyddslag är HIV-infektion en anmälningspliktig sjukdom. Den läkare som diagnostiserar dessa sjukdomar hos en patient skall anmäla fallet till Smittskyddsinstitutet (SMI) och smittskyddsläkaren i länet.

Anmälan innehåller epidemiologiska uppgifter om kön, trolig smittväg och smittort. Läkaren har också möjlighet att lägga till uppgifter av epidemiologisk betydelse. Sex till tolv månader efter HIV-anmälan erhåller diagnostiserande klinik ett kompletterande frågeformulär specifikt för HIV. Den samlade epidemiologiska informationen kommer därför vanligtvis att vara klar tidigast ett år efter att anmälan skett.

I Sverige lever idag omkring 3 200 personer med HIV-infektion. Under år 2003 anmäldes sammanlagt 379 personer med HIV-infektion. Ökningen under år 2003 utgörs främst av fler nyinvandrade HIV-smittade. Ungefär en tredjedel av de nydiagnostiserade de senaste åren är smittade i Sverige.

Sex mellan män

Nya fall av HIV där sex mellan män anges som smittväg har legat stabilt de senaste åren. Under år 2003 anmäldes 79 nya fall. Medelåldern vid diagnos för denna grupp är förhållandevis hög, under år 2003 var medelåldern 39 år. Totalt har 2400 personer rapporterats med HIV-infektion i denna grupp, vilket motsvarar 49 procent av samtliga anmälda fall som smittats sexuellt.
60 % av de anmälda uppger att de smittats i Sverige. Av de män som smittats utomlands smittades majoriteten i Europa och Amerika.

Sex mellan män och kvinnor

År 2003 anmäldes 201 personer med hivinfektion (88 män och 113 kvinnor). Ökningen ses framförallt bland personer smittade före ankomst till Sverige, under året anmäldes 132 (66%) personer i denna grupp jämfört med 76 fall/år den senaste femårsperioden.
Antal rapporterade fall av heterosexuellt smittade personer med hiv-infektion är främst beroende av antalet flyktingar från högendemiska områden som testats HIV-positiva i Sverige. Av dessa kommer de flesta från Afrika, främst från högendemiska områden söder om Sahara.

Av de 201 personer som år 2003 anmäldes som heterosexuellt smittade med HIV-infektion är 28 smittade i Sverige, 28 personer är bosatta i Sverige men smittade utomlands.

Medelåldern vid diagnos bland de heterosexuellt smittade männen var 41 år och bland kvinnorna 32 år 2003. Totalt har 2 472 personer rapporterats smittade heterosexuellt, varav 1 222 män och 1250 kvinnor.

Intravenöst missbruk (IV-missbruk)

År 2003 anmäldes 27 IV-missbrukare med HIV-infektion (23 män och 4 kvinnor). Medelåldern vid diagnos för män var 41 och kvinnor 35 under 2003.Totalt har därmed 904 personer rapporterats smittade via intravenöst missbruk, alternativt via sex mellan missbrukare. De flesta missbrukarna har smittats i Sverige. Av de 17 personer som under år 2003 uppger att de smittats i Sverige var 16 anmälda från Stockholm.

Mor/barnsmitta

Fyra fall av mor–barnsmitta anmäldes år 2003. Till och med december 2003 har totalt 74 barn anmälts smittade via mor–barn. Majoriteten av de barn som diagnostiserats är barn vars mödrar inte varit föremål för behandling under graviditet. Anledningen kan vara att kvinnan efter graviditet flyttat till Sverige eller att kvinnan inte varit känt HIV-positiv.

Övriga smittvägar

Varje år rapporteras enstaka personer som smittats via blodprodukter, men ingen har hittills diagnostiserats som smittad i Sverige efter 1985. För 12 personer som anmälts år 2002 är det omöjligt att säga om de smittats sexuellt eller via sjukvården i sina ursprungsländer. Av de 54 personer med okänd smittväg kommer fyra från Sverige.

Personer bosatta i Sverige smittade utomlands

Under perioden 1993-2003 diagnostiserades årligen i snitt 44 personer med HIV-infektion bosatta i Sverige, som smittats vid utlandsvistelse. Antalet anmälda fall har varit stabilt de senaste åren. Under år 2003 rapporterades 43 fall. Som framgår av tabellen har den största ökningen skett bland personer som smittats i Asien, av dessa relateras de flesta fall till Thailand.

Tabell . Personer bosatta i Sverige smittade utomlands

Sammanfattning

Utvecklingen av den svenska HIV-epidemin under hela 1990-talet har präglats av den globala HIV-situationen. Personer smittade utomlands, vanligtvis i högendemiska områden, utgör över 2/3 av de rapporterade fallen under senare år. Den största gruppen utlandssmittade är personer smittade före immigration till Sverige. Antal årligen rapporterade HIV-fall varierar ofta med antalet nyinvandrade och varifrån dessa kommer. Trots en dramatiskt ökad förekomst av HIV och andra sexuellt överförda infektioner i Sveriges östliga närområden har det inte noterats någon ökning av antalet fall av hiv och andra sexuellt överförda infektioner relaterade till dessa områden.

OBS! All HIV-statistik som vi här presenterar grundar sig på anmälningsår för fallet, det vill säga det år som anmälan kommer till Smittskyddsinstitutet. Smittotillfälle och diagnosår kan således ligga längre tillbaka i tiden. För information om situationen i enskilda landsting hänvisar vi till Smittskyddsläkaren i respektive landsting.

/Malin Arneborn

Publicerad i nyhetsbrevet EPI-aktuellt 2004-02-05

Hur nya infektionssjukdomar kan ge upphov till epidemier

Flertalet nya infektionssjukdomar - som HIV och SARS - har korsat artbarriärer för att sedan ge upphov till epidemier. För att en epidemi ska starta krävs dock inte bara att artbarriären korsas, mikroorganismen måste också kunna spridas direkt mellan personer (Fågelinfluensa, Influensa A H5N1, har tagit steget över artbarriären, men hittills inte gett upphov till någon epidemi då person-till-person smitta sannolikt aldrig förekommit).

Om en infektionssjukdom som introduceras i en befolkning kommer att ge upphov till en epidemi eller ej, brukar beskrivas av ’Basic reproductive rate’, R0. Om R0>1 innebär det att en epidemi kan uppstå då patogenen i fråga ger uppphov till i genomsnitt över ett nytt sekundärfall från en infekterad individ i en befolkning helt utan immunitet. Om R0<1 så kommer smittan vartefter avta och sjukdomen försvinna.

Flera faktorer påverkar och kan öka R0, till exempel människors riskbeteende, men även genetiska förändringar hos den infektiösa mikroorganismen såsom genom slumpvisa mutationer eller genom gradvis anpassning till den nya artmiljön.

I en läsvärd artikel i Nature från den 11 december 2003 (1) diskuteras det faktum att en patogen kanske inte behöver ha ett R0>1 för att kunna ge upphov till epidemier (åtminstone på lite sikt). Detta gäller särskilt för sjukdomar med ett R0 strax under 1. I ett sådant fall kommer mikroorganismen att kunna ge upphov till ett antal smittkedjor i befolkningen. Under den här tiden - med flera och längre smittkedjor ju närmare värdet 1 för R0 man befinner sig - finns möjligheten för patogenen att adaptera till människan och skaffa sig egenskaper tillräckliga för att en epidemi ska starta (och förskjuta R0 till >1).

Poängen med det här är att det inte enbart är de faktorer som påverkar R0 hos organismen som först klarar av att korsa artbarriären som är det viktiga. Minst lika viktigt för frågan om en epidemi kommer att uppstå eller ej, kommer de egenskaper som är med och bestämmer R0 hos mikroorganismer som hunnit föröka sig ett antal generationer att vara. Det här bestäms bland annat av mutationfrekvensen hos patogenen. Om den är hög så är risken stor för att den får egenskaper som ökar R0 och därmed risken för att en epidemi ska bryta ut. Risken att detta ska ske ökar med tiden som patogenen får på sig i den nya miljön. Ju fler personer som smittas, desto längre tid kommer mikroorganismen få på sig att skaffa egenskaper som till slut driver R0 över tröskelvärdet 1 för att en epidemi ska uppstå.

/Anders Ternhag

1. Antia R, Regoes RR, Koella JC, Bergstrom CT. The role of evolution in the emergence of infectious diseases. Nature 2003;426:658-662.

Publicerad i nyhetsbrevet EPI-aktuellt 2004-02-05

EPIET stöder Vietnam i kampen mot fågelinfluensa

EPIET (European Programme for Intervention Epidemiology Training) är ett av de EU-nätverk som koordineras av epidemiologiska avdelningen vid SMI. Just nu är två europeiska experter från EPIET-nätverket i Vietnam för att bistå de nationella myndigheterna i kampen mot det pågående utbrottet av fågelinfluensa. De kommer bl.a. att undersöka hur sjukdomen spridit sig till människor i landet och också ge rekommendationer hur vidare spridning skall kunna förhindras.

Publicerad i nyhetsbrevet EPI-aktuellt 2004-02-05

Uppdatering rörande fågelinfluensan i Asien

I det pågående utbrottet av fågelinfluensa A/H5N1 i Asien rapporteras nu förekomst av viruset i fågelbesättningar i Sydkorea, Kina, Vietnam, Indonesien, Japan, Thailand, Laos och Kambodja. För att ytterligare minska risken för att fågelinfluensan även når fågelbesättningar i Europa har EU beslutat att förbjuda all import även av sällskapsfåglar från drabbade länder.

Humanfall har hittills rapporterats från Vietnam (13 fall varav 9 dödsfall) och Thailand (5 fall varav alla har avlidit). Fortfarande finns inga säkra belägg på att smittan har överförts mellan människor.

Publicerad i nyhetsbrevet EPI-aktuellt 2004-02-05