Hiv-vaccinforskning
Hiv/aids – ett globalt hot
Hiv/aids-epidemin fortsätter att öka i hela världen, främst i Afrika och Asien. Enligt WHO:s beräkningar fanns det i slutet av 2003 totalt 40 miljoner hiv-infekterade personer och varje dag smittas ytterligare 14 000 individer. Utan behandling riskerar alla hivsmittade att dö inom 10 år.
Totalt har cirka 23 miljoner människor dött i aids. 90 % av alla hiv-infekterade individer finns i utvecklingsländerna, 70 % i Afrika söder om Sahara. Framförallt är det människor i produktiv ålder som drabbas, men en stor andel av smittade utgörs också av barn. I de hårdast drabbade länderna i södra Afrika har sedan 1990 medellivslängden minskat från 62 år till 47 år på grund av aids. I Botswana är medellivslängden nu 37 år. Detta är lika lågt som på 1940-talet innan antibiotikabehandling av infektioner var vanlig (se figur nedan).
Denna farsot är den största i världen hittills, större än både digerdöden och spanska sjukan. Sjukdomen tär mycket hårt på ländernas produktivitet och en hel kontinent är på väg att ödeläggas.
.jpg)
Figur: Medellivslängdens utveckling i tre länder söder om Sahara
Ingen bot i sikte
De behandlingsmetoder som finns idag botar inte en infektion med hiv, men kan i bästa fall bromsa sjukdomsutvecklingen och förhindra att aids uppstår. Dessa bromsmediciner är dyra och kan orsaka allvarliga biverkningar, är komplicerade att ge och kräver regelbundna sjukvårdsbesök. Ett annat problem är att de ofta med tiden blir ineffektiva, eftersom viruset förändras och utvecklar resistens (motståndskraft) mot medicinerna.
Bromsmediciner är därför inte ett realistiskt alternativ för den stora majoriteten av hiv-drabbade som bor i u-länder. Trots stora satsningar på information och upplysning om hiv/aids är det endast ett fåtal u-länder som kunnat visa en tendens till minskning av spridningen av hiv. Ett effektivt och lättillgängligt vaccin skulle kunna vara en lösning, som komplement till andra förebyggande strategier.
Endast apor och människor är mottagliga för hiv
Det finns två typer av hiv som kan ge upphov till aids: hiv-1 och hiv-2. Hiv-1 sprids snabbare än hiv-2 och hiv-1-infektioner förekommer i praktiskt taget alla delar av världen, medan hiv-2 främst finns i Västafrika. Hiv-liknande virus, simian immunodeficiency virus (SIV), förekommer hos afrikanska apor utan att orsaka sjukdom. Men SIV kan framkalla en immunbristsjukdom liknande aids hos experimentellt infekterade asiatiska makaker (exempelvis rhesusapor och krabbmakaker).
Djurförsök är nödvändiga för utveckling av vaccin mot hiv/aids. Framförallt är det apor av typen makaker som ingår i studier för experimentell infektion med hiv eller SIV.
Mindre försöksdjur som t.ex. möss, marsvin och kaniner är däremot inte mottagliga för dessa infektioner. I viss mån har även schimpanser och gibbonapor använts eftersom de är de mest mottagliga djuren för hiv-1-infektion. Men etiska hänsyn har bidragit till att användningen av dessa djur för hiv-vaccinförsök är mycket begränsad. Asiatiska apor är inte mottagliga för hiv-1-infektion. De mest använda djurmodellerna för aids-vaccinförsök är därför experimentell infektion av makaker med SIV eller hiv-2 eller med hybridvirus av SIV och hiv-1, kallat SHIV.
Hur en hiv-vaccinstudie går till
Med ett relativt litet antal apor per försök kan man undersöka skyddseffekten hos hiv- eller SIV-vacciner. Djuren delas in i olika grupper. Dels de som får vacciner som skall testas (vaccinkandidater), dels de som utgör en ovaccinerad kontrollgrupp. I ett typiskt experiment vaccineras djuren 3-4 gånger med ett par månaders mellanrum. Efter avslutad vaccination får aporna ett infektiöst virus för att avgöra om vaccinet skyddar mot hiv/SIV-infektion. Ofta jämför man två eller flera olika vaccinkandidater i samma försöksomgång och använder ofta 6 apor i varje vaccingrupp och i kontrollgruppen.
Man vet ännu inte allt om hur kroppens immunförsvar reagerar vid hiv- eller SIV-infektion. Därför är det viktigt att ta blodprover under försökets gång för att följa utvecklingen och funktionen hos vissa celltyper. Dessa resultat jämförs sedan med hur vaccinationen skyddar mot infektion. Endast små volymer blod tappas från aporna under den period de ingår i försök.
För att få en bild av skyddseffekten mot viruset (hiv eller SIV) hos vaccinerade apor mäter man koncentrationen av virus i blodet under de första 3-6 månaderna. För att undersöka skyddseffekten mot utvecklad sjukdom (aids) måste man dock följa upp försöksdjuren under en något längre tid. Man låter dock aldrig studien pågå tills sjukdomen utvecklats helt och hållet. Så snart aporna visar tecken på sjukdom tas de ur studien och avlivas smärtfritt med en överdos av sömnmedel. Tiden för uppföljning är betydligt kortare i försök med apor (1-2 år) än med människor (3-5 år), vilket gör att de bästa strategierna för vaccinering mot hiv snabbare kan komma mänskligheten tillgodo vid försök med apor.
Det finns också andra fördelar med att utföra de inledande studierna på apa. Vid tester på människa måste man låta betydligt fler individer ingå i studien, eftersom man inte kan styra över vilka som ska infekteras. Dessutom kommer de människor som drabbas av aids under en vaccinationsstudie att utveckla sjukdomen till fullo och måste således underkasta sig livslång behandling för att inte dö i sjukdomen.
Uppnådda forskningsresultat vid SMI/KI
Forskare vid Smittskyddsinstitutet (SMI) och Karolinska Institutet (KI) har arbetat med hiv/SIV-vaccinförsök på makaker sedan 1988. De svenska forskarna har i samarbete med forskargrupper i Europa och USA undersökt olika typer av vacciner och funnit att levande försvagat virusvaccin ger den bästa skyddseffekten. Det är dock inte sannolikt att ett levande försvagat hiv-vaccin kan komma till användning på människa på grund av risken att det skulle kunna orsaka sjukdom. Vaccinprövningarna fokuseras i stället på andra typer av vacciner och kombinationer av olika typer av vacciner framställda med nya tekniker (t.ex. virus-DNA plus levande rekombinantvacciner).
Forskare vid SMI/KI var bland de första i världen som med forskningsstudier med apor kunde visa att ett hiv/SIV-vaccin kan ge skydd mot immunbristsjukdom även om det inte framkallar fullständigt skydd mot själva virusinfektionen. Denna observation är viktig för framtida undersökningar av hiv-vacciners skyddseffekt hos människa.
Finansiering av hiv-vaccinförsök
Tidigare studier, liksom nu pågående hiv/SIV-vaccinförsök på apor vid SMI, finansieras med externa forskningsanslag, framförallt från Sida/Sarec och EU. Användningen av biståndsmedel för att finansiera arbetet med att utveckla ett fungerande hiv-vaccin motiveras av att hiv/aids-epidemin framför allt drabbat u-länderna och att dessa länder är i störst behov av ett vaccin. Hiv/SIV-vaccinförsöken med apor vid SMI är ett samarbetsprojekt där flera olika forskargrupper vid SMI och KI deltar. Flera av vaccinförsöken utförs också i samarbete med andra primatcentra i Europa som ingår i ett EU-finansierat nätverk.
Djurförsök har resulterat i vaccinstudier på människor
Forskare vid Smittskyddsinstitutet (SMI) och Karolinska Institutet har under många år arbetat med utveckling och prövning av hiv-vacciner med ekonomiskt stöd framför allt från Sida och EU. Detta forskningsarbete har inkluderat vaccinförsök på apor och förberedelser för kliniska prövningar av hiv-vacciner i Tanzania.
I ett hiv-vaccinförsök på apor vid SMI användes en kombination av två vacciner, hiv-DNA och hiv-MVA. Lovande resultat från detta försök har lett till att denna vaccinkombination nu har prövats på människor i en första studie i Sverige och därefter i Tanzania. Dessa studier visade att nästan alla de vaccinerade deltagarna utvecklade starka immunsvar mot hiv. Nya utvidgade vaccinprövningar ska påbörjas i Sverige och Tanzania under 2010.
Uppdaterad 2010-04-26 12:55