Cecilia Thors och Lena Lundin. Bilden är tagen på Roslagstulls sjukhus där delar av den Parasitologiska avdelningen arbetade under cirka 10 år.
1983
Pneumocystis – Parasiten som kom till SBL och blev en svamp
Pneumocystis – Parasiten som kom till SBL och blev en svamp 1983 då jag efterträdde Gunnel Huldt som chef på Parasitologen (avdelningen hette då Föreståndarens - läs Holger Lundbäcks - Parasitologiska Avdelning, FPA), hade en mystisk immunbristsjukdom drabbat homosexuella män, som ofta dog i svår lunginflammation förorsakad av parasiten Pneumocystis carinii. Nu, nästan 30 år senare, har 60 miljoner människor smittats och 25 miljoner dött i aids, och Francoise Barré-Sinoussi och Luc Montagnier fick Nobelpris 2008 för upptäckten av hiv-viruset år 1984.
Författaren Bruce Chatwins fantastiska första bok ”In Patagonia”, som utkom 1977, är fortfarande den reseskildring jag uppskattar mest ‐ men Chatwin är också intressant eftersom han på ett dramatiskt sätt personifierar AIDS‐patientens öde vid denna tid. Chatwin dog 1989 som 48 årig av sin lungsjukdom; ”…the cause apparently, was a dubious slice of raw Cantonese whale. Or was it a rotten 1,000-year-old Chinese egg?... In his last years Chatwin hid the illness ‐ passing off his symptoms as fungal infections or the effects of the bite of a Chinese bat, a typically exotic cover story.”
Det var också en tid då brandkåren tuttade eld på en krockad personbil som en HIVinfekterad hade haft oturen att ”besmitta” med sitt blod. Händelsen, som prydde dagstidningarnas löpsedlar, föranledde en syrlig kommentar från Infektionskliniken, ungefär: ”HIV smittar inte genom kontakt med bilar utan genom kontakt mellan människor”.
Pneumocystis var ingen nykomling, utan en representant för det som idag kallas ”reemerging infections”, infektioner som dyker upp i nya, oväntade sammanhang. Pneumocystis var en dödlig sjukdom som drabbat nyfödda barn i det krigshärjade Europa och som gick under namnet interstitiell plasmacellpneumoni. Patologen på Barnkliniken i Helsingfors, där jag jobbat som laboratorieassistent under studietiden, hade ett stort antal paraffinblock av lungvävnad från sådana patienter och av en händelse hade jag fått tag på en pneumocystis-lunga. (Då behövdes inget godkännande av etisk kommitté.)
Pneumocystis, ”lungcystorna” kunde påvisas i histologiska preparat med silverfärgning, en väletablerad metod för att färga kolhydratkomponenter i bl.a. cellmembraner. Cystorna liknade dem parasitologer kände igen hos urdjur, encelliga protozoer. De har en förmåga att skydda sig mot en ogästvänlig omgivning, t. ex. uttorkning, genom produktion av ett kraftigt cellmembran som liknar insekternas kitinskal. Vid denna tidpunkt hade Georges Köhler och César Milstein tillsammans med Niels Jerne erhållit Nobelpriset (1984) "för teorier rörande specificiteten vid utvecklingen av och styrningen av immunsystemet och för upptäckten av principen för produktionen av monoklonala antikroppar."
Vi hade vad vi behövde för att utveckla en ny Pneumocystisdiagnostik vid SBL: Lena Lundin vid FPA hade lärt sig hybridom‐tekniken och med hjälp av en medicinarstuderande, Helena Vorma, lyckades vi ta fram monoklonala antikroppar mot Pneumocystis som vi isolerat från den obduktionslunga vi hade i frysen (Detection of Pneumocystis carinii in lung-derived samples using monoclonal antibodies to an 82 kDa parasite component. J Immunol Methods. 1987 Apr 2;98(1):57–62.).
Vår antikropp 3F6 blev framgångsrik som markör för Pneumocystis i lung-sköljvätska - trots att ett arbete hann publiceras före vårt (där man slog fast, att det behövdes en blandning av flera antikroppar av olika specificitet för att få fram en immuncytokemiskt användbar reagens) och trots att patologerna ansåg att det bra räckte med konventionell klassisk silverfärgning(!).
Med utvecklingen av molekylärbiologiska metoder visade det sig att det som tidigare ansetts vara en Pneumocystisart, (P. carinii) i själva verket var flera arter som har olika däggdjur som värd. Den som infekterar människan heter nu Pneumocystis jiroveci efter den tjeckiske forskare, Otto Jirovec, som år 1951 visade att plasmacellpneumonin orsakades av Pneumocystis, en parasit som man då ansåg vara ett urdjur men som senare blev klassificerad som en svamp. På denna punkt fick alltså Chatwin rätt!
Påvisning av Pneumocystis blev den kanske viktigaste enskilda diagnostiska påvisningsmetoden på Parasitologen – som vi länge hade monopol på - och arbetet med Pneumocystis ledde bl. a. Kerstin Elvin, Mats Olsson och Antti Sukura till doktorsavhandlingar.