Personalen på SBL stansar 3 mm i diameter prickar med torkat blod från PKU-remisserna.
1965
Redan 1965 startade en begränsad screeningverksamhet av den ovanliga sjukdomen PKU. Året efter flyttade verksamheten till SBL och idag omfattar PKU-biobanken över 3,4 miljoner prover.
PKU-remiss. Den nedre delen utgörs av ett filtrerpapper med ringar av torkat blod. PKU (Fenylketonuri) är en ovanlig ärftlig sjukdom som obehandlad leder till svår utvecklingsstörning och neurologiska symtom. PKU fick sitt namn 1934 då en norsk läkare (A Fölling) fann fenylketoner i urinen från ett syskonpar med utvecklingsförsening.
Sjukdomen orsakas av mutationer i genen för enzymet fenylalaninhydroxylas som omvandlar aminosyran fenylalanin till tyrosin och genom att reducera proteinintaget hos patienter med PKU kan man sänka den skadliga fenylalaninkoncentrationen.
Den amerikanske bakteriologen R Guthrie utvecklade 1959 en bakteriologisk metod för att kunna screena nyfödda barn för PKU. Bakterier odlades på agarplattor och en hämmare till fenylalaninupptaget i bakterierna tillsattes mediet. Prov togs från nyfödda i form av blod intorkat på filtrerpapper som sändes per post för screening. Detta provtagningssätt för nyföddhetsscreening används fortfarande världen över. Vid ankomst till laboratoriet klipptes små prickar med blod från varje barn. Ett antal referenser med stigande koncentration fenylalanin placerades som jämförelse på bakterieplattan. Efter inkubation över natten kunde plattorna läsas av och prov som hade förhöjd koncentration fenylalanin omgavs av en ökad tillväxt av bakterier i proportion till fenylalaninnivån. Barn med förhöjda nivåer återkallades till sitt hemsjukhus för diagnostiska prov och behandling.
”Barn skadas för livet för att statligt verk försenar laboratorium”
Figur 3. Bakterieplatta för screening av PKU. Diagnonalt finns referensprickar urklippta från filtrerpappersprov med stigande fenylalaninkoncentrationer. Övriga prickar är 3 mm diameter klipp från PKU-prov från olika barn. Några positiva prover har tagits med för att illustrera avläsningsprincipen. I Sverige började man mycket snart diskutera allmän screening av nyfödda för att med tidigt insatt behandling kunna förebygga skador hos de 5-7 barn som föds årligen med PKU. Kemisten Hans Palmstierna blev en drivande kraft och skrev till den dåvarande Medicinalstyrelsen med förslag till organisation av en allmän nyföddhetsscreening för PKU. Han drev även en kraftfull kampanj i dagspressen med rubriker som ”Imbecillitet hos barn kan förebyggas med enkel metod” eller ”Undersökning av alla spädbarn hindrar kronisk efterblivenhet” och när myndigheternas tillstånd för att starta screeningen dröjde ”Barn skadas för livet för att statligt verk försenar laboratorium”.
Palmstierna startade en begränsad screeningverksamhet 1965 med stöd av anslag från Scoutrörelsen och Solstickan. Året därpå var en ”tillfällig” laboratoriebarack färdigställd på Statens Bakteriologiska Laboratorium (SBL) och verksamheten kunde starta fullt ut. Den tillfälliga grönmålade träbaracken kom att bli kvar i 40 år och screeninglaboratoriet verkade där tills 1994 då verksamheten flyttade till Huddinge Sjukhus efter SBL:s nedläggning. Den avlånga träbyggnaden var en mycket trivsam arbetsplats med ytterdörr i ena änden och altandörrar i den andra. Vårens ankomst markerades av årlig invasion av myror via altanen och sommaren avnjöts med kafferaster i gräset bland betande hästar som användes i tillverkningen av serum.
Fler sjukdomar testas
Hans Palmstierna införde även allmän screening för ytterligare en ärftlig ämnesomsättningssjukdom, galaktosemi, som är ovanlig med ett barn fött per år i Sverige. Även denna sjukdom screenades med en bakterieassay på utstansade blodprickar.
I mitten av 70-talet efterträddes Hans Palmstierna av barnläkaren Agne Larsson och han knöt den kliniska kemisten Lars Hagenfeldt till verksamheten och de införde screening för medfödd sköldkörtelhormonbrist och medfödd binjurebarksvikt. Nu infördes immunologiska metoder med antikroppar mot TSH respektive 17-hydroxyprogesteron för koncentrationsbestämning av dessa i de stansade blodfläckarna. De bakteriologiska metoderna byttes mot andra tekniker och idag screenas PKU genom koncentrationsbestämning av fenylalanin och tyrosin med MS-MS (tandem masspektrometri) och galaktosemi med enzymaktivitetsmätning. Ytterligare en sjukdom, biotinidasbrist, har lagts till under 2000-talet (se tabell).
Det är numera tekniskt möjligt att screena för ett stort antal medfödda sjukdomar. Olika faktorer styr dock valet av sjukdomar. Metoderna måste ha tillräckligt hög sensitivitet och specificitet så att man inte missar några av dem som behöver behandling och heller inte behöver återkalla alltför många friska barn för kontroll med den oro som detta medför i familjen. Vidare måste sjukdomarna vara behandlingsbara och man måste veta vilka biokemiska avvikelser som behöver behandlas. PKU-laboratoriet står idag inför en kraftig expansion av verksamheten med utvidgad screening till att omfatta över tio nya sjukdomar.
Screeningutfallet t.o.m. år 2007 för sjukdomar som undersöks med PKU-provet
| Sjukdom | Startår | Positiva | Incidens |
|---|---|---|---|
| PKU | 1965 | 245 | 1:17000 |
| Galaktosemi | 1967 | 40 | 1:102000 |
| Kongenital hypotyreos | 1980 | 970 | 1:3000 |
| Kongenital binjurebarkhyperplasi | 1986 | 182 | 1:12000 |
| Biotinidasbrist | 2002 | 12 | 1:62000 |
3,4 miljoner prov i PKU-biobanken
Redan från starten sparades det överblivna materialet från PKU-provet för att man skulle kunna gå tillbaka och dubbelkolla diagnoser av barn. Dessutom kunde materialet användas för metodutveckling när man ville inkludera en ny sjukdom i screeningen. När screeningen för kongenital hypotyreos skulle införas tog man fram de sparade PKU-proven från ett stort antal barn med diagnosen kongenital hypotyreos och TSH- nivåerna jämfördes med dem hos friska kontroller födda samma vecka. På detta sätt fastställdes den nivå som vi startade med som gräns för kontroll av barnet. Proven förvarades initialt på en vind på SBL och fick därmed följa årstidernas temperaturvariationer. Från 1981 har proven förvarats i kylrum. Vi fick tillgång till utrymmen på slakthusområdet i Enskede och gjorde utflykter dit när vi skulle söka efter äldre prover.
När SBL lades ned tog vi med oss prover tagna från och med 1 januari 1975 och senare till Huddinge Sjukhus dit verksamheten flyttades. Dessa och de prover som tillkommit sedan dess utgör PKU-biobanken. Den förvaras i +4-8 grader med en luftfuktighet understigande 30 procent och består idag av prov från cirka 3,4 miljoner invånare.
Från och med november 2005 är biobanken datoriserad prospektivt vilket innebär att alla äldre prov måste letas fram för hand via ett remissförråd. Detta medför att det tar i genomsnitt en timme att hitta ett prov från en viss namngiven person. PKU-biobanken används nu rutinmässigt för att verifiera kongenital CMV-infektion samt för en rad forskningsprojekt.
Text: Ulrika von Döbeln, enhetschef och Claes Guthenberg, verksamhetschef
Immunologisk avdelning inrättades 1965
En immunologisk avdelning inrättades detta år med Astrid Fagraeus (tidigare nämnd år 1948) som chef. Hon hade varit chef för SBL:s virologiska avdelning sedan 1952 och hade där grundat en sektion som, förutom immunologisk forskning och utvecklingsarbete, utförde tester för påvisande av fr.a. autoantikroppar, dvs. antikroppar mot kroppsegen vävnad, som förekommer främst vid reumatiska, endokrinologiska och andra så kallade autoimmuna sjukdomar. Efterfrågan på klinisk-immunologisk diagnostik ökade snabbt och motiverade snart en egen avdelning för verksamheten.
Astrid Fagraeus hade också efter disputationen 1948 (se detta årtal) fortsatt sin vetenskapliga karriär och var en mycket aktiv ledare av en forskningsgrupp, som studerade främst utvecklingen och mognaden av lymfoida celler i thymus, och senare också flera av de antigener, mot vilka vissa autoatikroppar var riktade.
Redan 1962 hade riksdagen beviljat medel för inrättande vid Karolinska institutet av landets första tjänst som laborator i immunologi.(titeln laborator ändrades 1969 till bitr.professor och i slutet på 1970-talet till professor). Astrid Fagraeus utnämndes också på denna tjänst 1965 och Karolinska institutets institution och SBL:s avdelning samordnades på SBL:s område. Det personella och lokalmässiga samgåendet med Karolinska institutet upphörde, när Astrid Fagraeus gick i pension 1989.
Under flera år hade med socialdepartementet och byggnadsstyrelsen diskuterats en ny, fullvärdig byggnad för immunologisk verksamhet på SBL-området, men denna kom aldrig till stånd. Istället blev det två ganska enkla baracker, en för allmän immunologi, inkl transplantationsimmunologi tom 1973 (se år 1966) och en för cancerimmunologisk verksamhet.